onsdag 30 maj 2012

Nobelprojektet – Björnstjerne Björnson

Nobelprojektet strävar på, nu i lite raskare takt, och har tagit sig fram till den första romanförfattaren: Björnstjerne Björnson, som fick nobelpriset 1903. Det har varit en lång, hård väg, men nu börjar det faktiskt kännas lite som nedförsbacke.




Vi läste Synnöve Solbacken och Arne (inte för att vara överambitiösa utan för att de var i samma utgåva, en ljuvlig liten läderinbunden sak, som till och med luktade gott). Det här är det närmaste mysbok som vi har kommit hittills. Vad som slog mig med Björnson var framförallt de otroliga naturbeskrivningarna. De var inte långa och tråkiga, sådana som man (jag) ofta skummar igenom, utan natur som är en del av själva historien. Natur som självt berättar något, som för handlingen framåt.

Han är förgulligar visserligen böndernas levnadsvillkor, vilket också märks på titeln - folklivsberättelser - men jag var redo att förlåta det mesta efter Prudhomme och Mommsen. Man vill gärna tänka att nobelpristagarna ska vara lite svåra och creddiga, men det här är våldsamt lättläst. Lite roligt, lite spännande, och flyter snabbt och ledigt. Den första historien är ganska enkel att ta till sig, en slags Romeo och Julia med två ungdomar på var sin gård, men som ser varandra över dalen. Han i skuggan, hon i ljuset. Plus lite religion och slagsmål på det. Den andra historien, Arne, är betydligt svårare att veta vad jag ska göra av, eftersom folk agerar helt obegripligt: kvinnor gifter sig med misshandlande män; mödrar lurar sina söner så att de inte ska få uppfylla sina drömmar; folk tvingas in i opassande äktenskap av sina föräldrar. Men en sak tycker jag om, och det är att Björnson skriver om människor. Det handlar bara om personligheter, öden och drömmar. All the good stuff.

måndag 28 maj 2012

Läsa nytt eller gammalt?

Häromdagen diskuterade jag för femtioelfte gången om man ska läsa samtida litteratur, eller uteslutande satsa på klassikerna. Ska man, kort sagt, vänta ett par tio-trettio år tills någon slags allmän opinion har bestämt vad som var beständigt, vad som är tillräckligt bra? Ibland pratas det om äldre litteratur som om den vore automatiskt bättre, och sådana som inte läser böcker om de inte är minst tjugo år gamla brukar själva framhålla det som någon slags kvalitetsmärke, vilket får mig att vilja bita dem (eller ofta, honom) i hälsenan.



I Peter Englunds blogg gästskriver Gunnar Ekelöf såhär att han inte längre är lika intresserad av bokflödet, utan vänder sig till klassikerna. Han kan med ro se dagsdiskussionen an, skriver han, utifrån allmänna mänskliga teman som alltid återkommer, om än i ny form. Först är jag bländad av hans språk, för få kan skriva som Ekelöf kunde, och sen bländas jag ytterligare en stund av hur kul det är att en gubbe som varit död i över fyrtio år får komma till tals och gästblogga. Men så börjar jag undra vad det är han säger egentligen.

För att vara en del av en tid är väl att se filmerna, att läsa böckerna? Inte att leva i någon slags av auktoriteter godkänt dåtid? Det antropologer brukar ju gilla att säga att de flesta mänskliga mytologier, berättelser och sagor är samma sak om och om igen, som variationer på några få teman. Men det är ju våra variationer. Vår tids tolkning. Vår läsning av det stora narrativet, och jag kan tycka att det finns en glädje i att vara del i det som sker just nu. Jag är glad att läste Da Vinci-koden när den precis kom, att läste Hungerspelen och är del i den hypen till och med kan säga precis varför och på vilka sätt jag avskydde Twilight-böckerna.

lördag 26 maj 2012

Mitt smultronläsställe



När jag är i städer och går runt vill jag ibland bara sitta och andas, utan att konsumera, och framförallt - utan ljud runt mig. Då är stadsbibliotek oftast min enda räddning, och ofta det som håller mig från att flippa fullkomligt i trånga centrum där man vandrar ändlöst bara för att man inte vill lägga en massa pengar på koffein och mjölk för att lyssna på andra människors konversationer. I Uppsala är ett av mina favoritställen det gamla universitetsbiblioteket Carolina Rediviva. Allra högst upp i huset finns den öppna samlingen. Där finns det höga fönster med fantastisk utsikt, och djupa fönstersmygar där någon förstående själ lagt kuddar. Där kan man krypa upp och sätta sig och läsa, omgiven av generationer av böcker, lärdom och damm. Ibland går sig någon ny förvirrad student förbi, förgäves letande efter rättsmedicin (in i det inre rummet, under V, upp för trappan), ibland är det någon säker forskare som klampar fram (de vet precis vart de ska). Där kan man hämta andan, kolla i allt får obegripligt trista till makalösa böcker, och känna sig som sig själv en stund. Men man måste ta med sig en filt – vitterhet och värme går inte ihop.

torsdag 24 maj 2012

S.C.U.M. - what's the big deal?

Jag har inte riktigt släppt det här med Strindberg än. Och jag menar ju inte riktigt Strindberg, utan min traumatiska läsning av En dåres försvarstal. Det som fortsätter förvirra mig är varför vi inte bara anordnar ett stort bokbål, utan istället tycker att hela Stockholm ska ta den till sig (den är Stockholm läser-boken 2012). Och det får mig att tänka på när jag gick och såg på uppsättning av Valerie Solanas Scum-manifest på Turteatern.

Det var en otroligt bra föreställning. Rolig, engagerande. Den hade självdistans, perspektiv, allt det som saknas i Strindbergs text. Skådespelarna mordhotades, det blev stor debatt under flera månader, på ett så tröttsamt sätt att jag inte ens orkar återge det här. Förutom att gå och se pjäsen innan man säger något, så rekommenderar jag att faktiskt läsa S.C.U.M.-manifestet. Det är kort, och det finns på nätet, bland annat här. Annars kan man vända sig till Sara Stridsberg fina översättning till svenska, som pjäsen bygger på. Valerie Solanas är ingen filosof att bygga ett samhälle på; texten är märklig, förvirrad och stundtals självmotsägande, men den är intressant, och den är rasande. Med rätta. För om det här är det absolut värsta en kvinna någonsin sagt om män, efter årtusenden av vad män sagt om kvinnor (på många, om inte alla, håll i världen), och gjort mot kvinnor, efter vad Strindberg tillåts häva ur sig, då borde det bara bli applåder och blommor för att det ger oss en liten smula perspektiv på vansinnet.

tisdag 22 maj 2012

Cirkeln och pretentionerna

I bokcirkeln som jag är med i läser vi stundtals väldigt creddiga böcker: Virgina Woolfs ljuvliga 'Vågorna', Oscar Wildes gnälliga 'De Profundis' eller Eva-Marie Liffners hopplösa 'Lacrimosa'. I ett annat gemensamt bokprojekt har jag för avsikt att plöja igenom nobelpristagarna, i turordning. Jag tycker dessutom om poesi. Med ett ord är jag våldsamt pretentiös. Jag har dessutom redan erkänt att jag dömer de som ger mig dåliga boktips. Men jag dömer inte den som läser dåliga böcker, därför att gör det ju själv så gärna.

Det är inte bara av misstag. Jag uppskattar verkligen litteratur som mest är lättläst och underhållande, och som är skrivet för att ha ett starkt driv. När jag valde 'Cirkeln' till vår bokcirkel ångrade jag mig inte det minsta. Vilken ljuvlig Kitsch! "Skolan är en ondskans plats" – det vet ju var och en som gått på högstadiet, liksom den grundläggande sanningen att varken ens rektor eller ens mattelärare är att lita på! För mig fyller böcker som Cirkeln samma funktion som TV-serier, för den som tittar på sådana. Eller som en romantisk 'komedi på TV. Man kommer hem från jobbet, man är trött. Man slösurfar tills man har så tråkigt att man äter. Och sedan vill man ha något som man orkar med, men som ändå är roligt. Som kan få vara sorgligt eller spännande, men som inte får ta så mycket ut av en att man inte orkar med något annat sedan. Bra skit, helt enkelt.

söndag 20 maj 2012

Portugisiska biblioteksdrömmar

Det har inte ens regnat hela söndagen, som i Philippe Delerm, men jag känner mig trist och grå trots att solen skiner. Maj kan vara besvärlig ibland, eftersom jobbet fortsätter fastän vädret säger ledigt. Det får mig att drömma mig bort. Självklart till varma stränder och sol, men också bara till lite enklare och gästvänligare ställen... som ett bibliotek, till exempel. Som ni anat så har jag en fäbless för vackra bibliotek, och jag har också tagit mig till några stycken. En dag ska dock lyckas ta mig till Coimbra i Portugal, och det här underbara universitetsbiblioteket.

Jag har varit i Portugal, men då kom jag aldrig till just Coimbra, och missade därför biblioteket. Det grämer mig fortfarande en del. Tills vidare är det min bakgrundsbild på datorn, så att man ändå vi skärmen kan få del av den lugn och (att det här skulle fungera är kanske mer en önskedröm) den arbetsro som ett gammalt, vackert bibliotek ger.

fredag 18 maj 2012

Nobelprojektet - Theodor Mommsen

Det är alltså inte så att vi gett upp på Nobelprojektet, böckerna har bara varit lite... svårtuggade. Nästa bok i ordningen är Theodor Mommsens "The rise and fall of the roman republic". Det var boken som han fick pridet för, specifikt nämnd i motiveringen, och enligt reglerna är det alltså den som ska läsas. Den, liksom Sully Prudhomme, var inte speciellt lätt att få tag på. Är det inte en smula märkligt att det inte finns en samlad utgåva av alla nobelpristagare? Ni vet, skinnband, ett litet förord, något man kan prenumerera på så som man kunde med Strindbergs nationalupplaga. Jag kan omöjligt vara den första som tänker på det.






Jag ska strax komma till innehållet, men motståndet mot att ta det till sig måste nämnas. För den här utgåvan var ryslig. Jag är inte speciellt noga med hur böcker ser ut, ska nämnas, inte för att läsa det. Jag läser inbundet, jag läser pocket, jag gillar Print on Demand och tänker sällan på val av typsnitt och sådant. Men det här var bara fånigt. Bokens framsida får ingen att hoppa i höjden av lycka, men det må ju vara hänt. Problemet är sättningen. En ojämn inscanning (!) där bokstäverna inte var riktigt svarta och sidorna inte riktigt vita, utan allt gick genom ett slags grå raster, och dessutom satt de inscannade grå sidorna snett, med varierade vinkel, på boksidorna.

Hur som helst så är Mommsen vad man med fackspråk skulle kalla en s.k. surgubbe. Han utgör ett lysande exempel på att historia brukade handla om att titta på historiens stora män, och lära sig och inspireras av deras handlingar. Intressant nog är de sällan riktigt onda eller goda, utan snarare kapabla eller inte. Och de flesta är kapabla. Stora män, som är intelligenta och framsynta, gärna på båda sidor av stora fältslag. Han använder Rom för att tala om hur en civilisation borde vara, och därför slutar han också med kejsartidens början - mycket praktiskt. Och kvinnor och slavar är självklart inte riktigt människor. Det skrämmande är hur mycket av den här bilden som lever kvar. Inte i forskningen, men i det allmänna historiemedvetandet, populärvetenskapliga böcker och romaner om romarriket. När ska vi släppa idén om Rom som vår civilisations bas, och därmed förebild?

För Mommsen är tydlig på att det bara var Rom som var något att ha. Inga annan civilisationer påverkade eller inspirerade Rom, det var de inte tillräckligt 'högstående för'. Etruskerna var obildade, Kartagerna dekadenta. Varje gång en civilisation eller era höll på att gå mot sitt slut märktes detta på tre tydliga tecken: moraliskt förfall, lyxkonsumtion, och kvinnors ökade inflytande och rättigheter. Om Mommsen levt idag hade han stått med en pappskylt och skrikit 'Repent, the end is near!'. Jag tror vi klarar oss utan honom.

onsdag 16 maj 2012

Åsa Larsson och litteraturdiskussionerna

Jag pratar med min mor ganska ofta, ett par gånger i veckan. Nästan varje gång pratar vi om vad vi läser, har läst, ska läsa i våra respektive bokcirklar och utanför dem. Jag tycker mycket om konversationerna jag och min mor har om litteratur. De är högstående, och visar hela vår intellektuella kapacitet.

- Så vad läste du i helgen?

- Jag blev klar med min Åsa Larsson.

- Jaha, den där Offer åt Molok?

- Ja, den var helt okej...

[paus]

- Åsa Larsson ser så konstig ut!

- Jättekonstig.

måndag 14 maj 2012

Det är vår



Det är äntligen sol, det är äntligen vår. Överallt där jag bor sitter 20-nånting människor i klasar i solen och pratar och hånar oss som måste vara inne. I alla magar väcks en liten längtan efter romantiskt pirr. För att citera bibeln, 84 Charing Cross Road:

"I require a book of love poems with spring coming on. No Keats or Shelley, send me poets who can make love without slobbering — Wyatt or Jonson or somebody, use your own judgment. Just a nice book preferably small enough to stick in a slacks pocket and take to Central Park."

Låt oss gå ut i solen, andas och läsa lite. Det är vår och det är dags för lite romantik i det här livet.

lördag 12 maj 2012

En jävla helkväll

Så vi drog väl in där på plejset, och Conny stegade fram till baren och kirrade en Tranströmer och en Forssell. Och det vet ju alla hur fint det sitter med en oläst Tranströmer efter en hård arbetsvecka. Sen kom Bettan och hennes polare och beställde in Stig Larssons samlade bara för att visa att dom inte bangade. Och på den vägen var det. Så fort en diktsam- ling var slut så köpte vi en ny; Jäderlund, William-Olsson, Eggehorn, Frostensson. Vi testade nästan allt dom hade på stället. Okej det drog grymt med stålar, men jag menar, har man just fått löning vill man ju slå på stort. Och sen när vi blivit rejält inspirerade framåt småtimmarna, så kom Berra och frågade om vi hade lust att hänga med hem till honom och läsa gamla recensioner av Horace Engdahl. Vilken jävla helkväll alltså.

Magnus Skånberg

Så rock'n'roll är vi som läser poesi. Hur kan Magnus Skånberg inte vara mer känd än har är? Kanske är det för det tydliga självironin och insikten om sakers perspektiv? Sådant som saknas i stora mansböcker, och just det som jag tycker gör texterna läsvärda. Tänk om Jack Kerouac istället för att rusa omkring och beställa öl och byta kvinnor med sina polare hade vågat skriva en mindre konventionell rebell? Hur roligt är det inte i Jason Ffordes Thursday Next-romaner att inkorporera hela den västerländska kanon och göra den dammiga litteraturen föremål för politik på högsta nivå. Det finns också andra svenska exempel på de som vågar sätta litteraturen i ett annat sammanhang, och därigenom visa allt det är och inte är. Tänk om Göran Sonnevi – som i Stefan Lindbergs novell ”Den sista berättelsen” – verkligen hade poesiläer för vrålande folkmassor på Globen? Det är ju ett skämt, ett litterärt grepp, men det är också en tanke allt vad litteraturen egentligen är. För jag tror att litteraturen är precis så politiskt viktigt, om inte lika spridd. Och den är såhär jävla cool.

fredag 11 maj 2012

Det är lugnt, vänta tills du är 60

Annika frågar vilka författare jag upptäckte förra året, och jag tänker direkt på den underbara Penelope Fitzgerald. Hon slog igenom som skönlitterär författare när hon var sextio år gammal. Sextio! Innan dess jobbade hon som lärare, startade en bokhandel, jobbade med allt möjligt och levde ett allmänt rikt liv. När hon sedan bestämde sig för att börja satsa på skrivande på producerade hon under återstoden av sitt liv nio böcker, varav tre blev nominerade till Booker-priset, och en bok fick det. De flesta människor skriver inte nio böcker om de så har hela livet på sig. Penelope (det känns missvisande att skriva Fitzgerald, han karl hann liksom först) påminner mig om att det finns tid till att leva många liv i det här livet, en insikt som ibland behövs väldigt mycket. Och det håller drömmen om Romanen levande.



Om man vill läsa något på studs kan man ju satsa på Offshore, eftersom det är den som till sist vann pris. Personligen skulle jag hellre, det är mycket tjat om den boken den här veckan, rekommendera The Bookshop, en sån där bok om böcker, som dessutom utspelar sig i en pittoresk engelsk by med introverta män som dock bara är buttra på utsidan. Kort är den också.

torsdag 10 maj 2012

Bok-bling

Jag vill inte bara läsa böckerna, skriva böckerna, äga böckerna. Jag vill också klä mig i dem, så långt som det är möjligt. Vad gäller kläder är utbudet ynkligt, men det finns ändå en hel del bokbling där ute. Den här broschen köpte jag till en vän en gång, för att hon förtjänar allt (bok)bling man kan tänka sig:



Etsy har så häftiga saker, och den här broschen tycker jag också verkligt mycket om. Men varför det finns sådan övervikt på broscher förstår jag inte alls. De måste ju vet att som bokälskare tangerar man ju ändå alltid tantlooken, oavsett ålder - vem vågar då gå loss och ha brosch?

tisdag 8 maj 2012

Oförmögen att nå bortom skithögen

Nu är jag också klar med Strindberg, en stund efter att P1 blev det. Jag är verkligen tacksam för att P1s bokcirkel väljer så bra och roliga personer till sitt program, ja, förutom den där gången då. För när jag lyssnar på hur de diskuterar texten fascineras jag över och njuter av allt de relaterar till, känner. Jag gillar hur de skrattar åt Strindbergs mustiga språk, och hur de allmänt hånar honom flera gånger, men också ser hans sida av saken. Det får mig också att nå den otrevliga självinsikten att jag inte vore en hälften så bra gäst i det programmet som jag i bra stunder tror att jag vore. För när de pratar om drömmar som går på tvärs, om klassklyftor, om samhällets ofrånkomliga inflytande och krav, så kan jag - överhuvudtaget - aldrig komma bortom han är en skithög han är en skithög han är en skithög. Så mycket för den analysen.

Hip hop och böckerna



Nästa gång ni ska kasta presenter över mig, vilket jag såklart hoppas att ni gör, kan ni ta den här. Jag älskar verkligt, verkligt mossiga gamla gubbar och deras poesi... Och så skulle den hjälpa när jag vill betona att jag tycker om ord, väl valda ord i alla sammanhang, och vackra böcker, alla typer av döda träd i olika former, och att den här bloggen handlar om allt det.

söndag 6 maj 2012

Om att köpa böcker

Det finns två sätt som jag går in i bokhandlar på. Antingen så vill jag läsa något, men jag vet inte vad. Då gäller det att bokhandeln är inspirerande. Det är som att gå omkring i en godisbutik och vela. Vill jag ha det här? Näää... Lakrits, nej, choklad, nej. Kanske man borde ta en frukt istället? Det här borde jag välja men vill inte.

Eller så är det något speciellt jag är sugen på, något jag sådär tvärvillha. Då rusar jag in, och för det allra mesta är svaret nej. Tyvärr, den har vi inte. Även om folk är trevliga och erbjuder sig att beställa den (om den inte är ur tryck, vilket ju är ofta nog). Då har jag redan förlorat fart i min önskan, och övergår till stadiet ovan, det planlösa drivandet mellan hyllorna. När jag är sugen på något speciellt slutar det för det mesta på stadsbiblioteket. O, våra underbara stadsbibliotek! För där står den för det mesta och väntat på mig, den där boken jag blev sådär slagen av att jag ville läsa.

fredag 4 maj 2012

Fråga bibliotekarien



Är inte fråga bibliotekarien det roligaste på DN i mannaminne? Hur man får damm från böcker, huruvida bibliotekarier får (eller måste?) ha skägg, och Jenny Lindh skriver allt med en sådan hysteriskt rolig och personlig bibliotekarieröst. Återigen, hurra för bibliotekarier!

torsdag 3 maj 2012

Böcker om böcker



Jag tycker otroligt mycket om metaböcker, alltså böcker som handlar om böcker. Det är också roligt att läsa om folk som skriver, men det ger mig alltid lite ångest över att jag just nu läser istället för att skriva. Böcker om böcker är något annat. Då känner jag bara att de är jag och böckerna i lång mysig gemenskap.

En tio-i topplista skulle kunna inkludera:
- 84 Charing Cross Road, Helene Hanff (en manisk omläsare från USA importerar böcker från England)
- A Novel bookstore, Laurence Cossé (entusiaster som öppnar bokhandel för endast bra böcker)
- The Bookshop, Penelope Fitzgerald (gammal tant öppnar bokhandel i tjurig liten by)
- Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap, Mary Ann Shaffer (skamlös feelgoodbok om en läsecirkel)
- The Journal of Dora Damage, Belinda Starling (spännande och läskigt om att binda in böckerna på 1800-talet)
- Var är Jane Eyre, Jasper Fforde (underbar alternativ verklighet där litteraturen blivit politik)
- Allt, Martina Lowden (för att påminnas om att böcker om böcker kan se ut på alla möjliga sätt)
- The Possessed, Elif Batuman (om att tycka om ryska romanförfattare lite för mycket. Och om Uzbekiskt bröd)
- Vindens skugga, Carlos Ruiz Zafón (rysande spännande om vad en bok kan ställa till med)
- Jane Austen Book Club, Karen Joy Fowler (inte så lite för att jag är kär i Grigg)

onsdag 2 maj 2012

För ögat men inte för läsning



Vissa utgåvor är så vackra att jag vill äta upp dem. Så är det med Collector's Library Pocket Book Edition. De är så fina, framsidan är helt i stämning med boken, de är små och söta, sidorna har guldkant – märks det att jag är helt förtrollad? Men de är hopplösa att läsa. Närsynt som en mullvad kisar jag, sidorna är för tunna, och själva boken är så liten för att hålla och bläddra bekvämt. Jag vet verkligen inte riktigt var jag står här. Jag vill ju egentligen bara köpa böcker för att läsa dem, inte läsa dem i en utgåva och äga en annan. Men hur ska då bibliofilen i mig hantera utgåvor som denna?

tisdag 1 maj 2012

Ett annat sorts lästips

Ibland måste jag skriva av vissa stycken ur böcker, och det är hopplöst att hålla boken öppen. Jag balanserar datorn på en sida, jag lägger mobilen på den andra, jag lägger dit pennor, glasögon, allt som finns i närheten. Men vissa böcker är motspänstiga, och jag tappar ut tekoppar, vatten och allt möjligt som jag inte skulle våga erkänna för bibliotekarier när de plötsligt slår igen.

Lösningen har visat sig lika enkel som genial: jättestora klädnypor, som varken skadar boken eller låter den slå igen. Läslycka!