Nobelprojektet - Frédéric Mistral

Det är ingen vidare hastighet på bloggandet här, men däremot så har takten på läsandet i nobelprojektet äntligen ökat. Redan innan sommaren blev vi klara med Frédéric Mistral, som fick nobelpriset 1904.

Vi läste Miréo, hans mest kända verk, som är en sådan där hopplös episk dikt. Alltså en långt narrativ på vers, vilket bara det kräver mycket av en, och som får mig att båda ifrågasätta min litterära och intellektuella förmåga. Var är de egentligen? Vem pratar? Vem pratar nu – samma som förut? Är det en metafor eller gick solen just upp på riktigt? Vad är det som pågår? Godmorgon och goddag yxskaft för det mesta, med andra ord.

En text som dessutom hade till syfte att återuppväcka ett helt språk som ett litterärt språk (eller dialekt, beroende på var man står i den debatten) blir extra problematiskt att läsa i översättning, man känner hela tiden att man missar poängen. Men efter min kamp med Prudhomme fanns det inte på kartan att försöka läsa Mistral på provensalska. Så här ser boken förresten ut i en samtida illustration. Vad är det med den här tiden och små fötter? Strindberg obsessar ju också om Siri von Essens sexiga små fossingar. Tacka vet jag rejäla fötter och någonstans att gå.

Det här boken sällar sig till min starkaste kategori: böcker jag läser så att ni slipper. Den här kan ni leva utan. Mitt bästa argument för detta är handlingen självt: Den vackra flickan blir kär i en korgmakares son – complications ensues. Hon ger sig ut på vandring i öknen, men glömmer sin hatt, får solsting och dör (!?). Men då ser hon helgonen, så det är lite okej ändå.

Otacksamhet mot P1

Alltså, jag tycker om P1. Jag tycker verkligen om P1. Och ändå finns det uppenbarligen ingen ände på mitt gnäll just nu. Idag sänds första avsnittet i höstens bokcirkel, och jag är alldeles opepp. Jag ynkar bara om hur formatet var förut (varför fick bytet om programnamn och hemsida mig ur gängorna så? Varför kan jag inte bara vara glad över mer bokprat ute i etern?), och att jag redan har läst höstens bok The Great Gatsby. Gnäll!
Jag skyller på någon slags bokcentrerad PMS. Eller möjligen på min ständiga besvikelse när bokcirklar jag är med i blir en omläsning istället för en hjälp att vinna The Game of Life – bokversionen.

Bröllop i bibliotek

Det är mycket bröllop i luften just nu. En bekant vinner hela racet om du frågar mig: han och hans fästmö ska gifta sig i ett bibliotek nu i oktober, och inte vilket bibliotek som helst - utan the Bodleian in Oxford. En fantastisk miljö, en chans att få en vacker lokal till sin vigsel utan att blanda in Gud, och dessutom har de en personlig koppling dit. De möttes nämligen på det biblioteket när de låg vid Oxford, och nu flera år efter kommer de tillbaka till samma plats för att gifta sig där. Snyft, vad fint!



Jag är självklart sur för att jag inte kom på det, eller för att jag inte lyckats med annat än att sitta och läsa på biblioteken när jag borde ha letat min framtida Hce-hyllorna. För som en vän sa: det är inte som att jag inte försökt. Inför varenda dejt jag någonsin haft i Uppsala har jag föreslagit att vi ska träffas framför Carolina, så att vi ska ha en relation till det stället. Men det blev inget av det... Tur att andra människor fått till sin romantiska bokkoppling i mitt ställe!

Hemligt nöjd med regnet

Ska jag berätta en hemlighet? Vi som läser tycker inte egentligen om solen. Alltså, det är klart det är fantastiskt med solsken, och att promenera, prata och bada i det, men det är bannemej hopplöst att verkligen hardcoresola och läsa samtidigt. Och med tanke på hur lite jag är ute är det ofta hardcoresola jag känner att jag behöver göra. Förra sommaren hade jag ett fyrkantigt märke över magen där jag hade hållit min bok.

En långsam, trist och regnig sommardag däremellan, uppstår perfekta läsförhållanden: man är ledigt, man har tråkigt och man får vara inomhus. Detta kan med fördel överföras till ändlösa oktoberregniga veckor. Hej, hösten, vad jag har längtat efter dig!

Moby Dick är en sån Walden

Sitter och söker ett specifikt citat från Moby Dick, och slås av hur lika de här böckerna är. Och med det menar jag: vilken liknande läsupplevelse de utgjorde. Båda är källor till helt fantastiska citat och oneliners, men var så tråkiga att jag var redo att kasta mig i sjön redan halvvägs. Både böckerna är fullkomliga plågor att sega sig igenom, men lockar in läsaren genom kända och roliga citat. Ett axplock är.

“Better to sleep with a sober cannibal than a drunk Christian.”
― Herman Melville, Moby Dick

“I know not all that may be coming, but be it what it will, I'll go to it laughing.”
― Herman Melville, Moby Dick

“It is not down on any map; true places never are.”
― Herman Melville, Moby-Dick

“Whenever I find myself growing grim about the mouth; whenever it is a damp, drizzly November in my soul; whenever I find myself involuntarily pausing before coffin warehouses, and bringing up the rear of every funeral I meet; and especially whenever my hypos get such an upper hand of me, that it requires a strong moral principle to prevent me from deliberately stepping into the street, and methodically knocking people's hats off - then, I account it high time to get to sea as soon as I can.”
― Herman Melville, Moby-Dick

"Think not, is my eleventh commandment; and sleep when you can, is my twelfth. ”
― Herman Melville, Moby-Dick

Eller vad säger ni om:

"I have a great deal of company in my house; especially in the morning, when nobody calls."
– Henry David Thoreau, Walden

"A man is rich in proportion to the number of things which he can afford to let alone."
– Henry David Thoreau, Walden

“To read well, that is, to read true books in a true spirit, is a noble exercise, and one that will tax the reader more than any exercise which the customs of the day esteem. It requires a training such as the athletes underwent, the steady intention almost of the whole life to this object. Books must be read as deliberately and reservedly as they were written.”
– Henry David Thoreau, Walden

“Society is commonly too cheap. We meet at very short intervals, not having had time to acquire any new value for each other. We meet at meals three times a day, and give each other a new taste of that old musty cheese that we are.”
– Henry David Thoreau, Walden

Men låt er inte luras, de här guldkornen är väl gömda i sida efter sida seg som kola.

Nytt och bättre liv

En annan slags blogg det här troligen aldrig kommer att vara är matblogg. Jag tycker det är ganska tråkigt att laga mat, och mycket tråkigt med kokböcker. Jag tycker det är för lite text kring varför de valt den rätten och för mycket instruktioner jag lika gärna kunde googla fram. Men en anledning till man skepsis kan vara att det är för alltför sällan böckerna har mat som passar mig.

Så nu, när hösten börjar, börjar också mitt nya liv: jag ska börja laga mat (ni vet, sådär... alls). Och det tänkte jag gör med stöd i dessa:

Det ena är en creddig men smågalen liten restaurang i en källarlokal i centrala London där alla recept använder sisådär 40 ingredienser. Det andra är den brittiska matgururn och downsize-aren Hugh Fernley-Whittingstalls försök att visa att trots att man kan äta kött (han ägnar irriterande lång tid att förklara att man absolut kan äta kött, han gör det, hans vänner gör det etc. etc.) så måste man inte gör det jämt.

Gemensamt för båda är att de gillar en skvätt grädde. Eller sisådär en halvliter i sluttampen. Det är med andra ord oklart om mitt nya liv blir så mycket nyttigare än mitt gamla.