En jävla helkväll

Så vi drog väl in där på plejset, och Conny stegade fram till baren och kirrade en Tranströmer och en Forssell. Och det vet ju alla hur fint det sitter med en oläst Tranströmer efter en hård arbetsvecka. Sen kom Bettan och hennes polare och beställde in Stig Larssons samlade bara för att visa att dom inte bangade. Och på den vägen var det. Så fort en diktsam- ling var slut så köpte vi en ny; Jäderlund, William-Olsson, Eggehorn, Frostensson. Vi testade nästan allt dom hade på stället. Okej det drog grymt med stålar, men jag menar, har man just fått löning vill man ju slå på stort. Och sen när vi blivit rejält inspirerade framåt småtimmarna, så kom Berra och frågade om vi hade lust att hänga med hem till honom och läsa gamla recensioner av Horace Engdahl. Vilken jävla helkväll alltså.

Magnus Skånberg

Så rock'n'roll är vi som läser poesi. Hur kan Magnus Skånberg inte vara mer känd än har är? Kanske är det för det tydliga självironin och insikten om sakers perspektiv? Sådant som saknas i stora mansböcker, och just det som jag tycker gör texterna läsvärda. Tänk om Jack Kerouac istället för att rusa omkring och beställa öl och byta kvinnor med sina polare hade vågat skriva en mindre konventionell rebell? Hur roligt är det inte i Jason Ffordes Thursday Next-romaner att inkorporera hela den västerländska kanon och göra den dammiga litteraturen föremål för politik på högsta nivå. Det finns också andra svenska exempel på de som vågar sätta litteraturen i ett annat sammanhang, och därigenom visa allt det är och inte är. Tänk om Göran Sonnevi – som i Stefan Lindbergs novell ”Den sista berättelsen” – verkligen hade poesiläer för vrålande folkmassor på Globen? Det är ju ett skämt, ett litterärt grepp, men det är också en tanke allt vad litteraturen egentligen är. För jag tror att litteraturen är precis så politiskt viktigt, om inte lika spridd. Och den är såhär jävla cool.

Det är lugnt, vänta tills du är 60

Annika frågar vilka författare jag upptäckte förra året, och jag tänker direkt på den underbara Penelope Fitzgerald. Hon slog igenom som skönlitterär författare när hon var sextio år gammal. Sextio! Innan dess jobbade hon som lärare, startade en bokhandel, jobbade med allt möjligt och levde ett allmänt rikt liv. När hon sedan bestämde sig för att börja satsa på skrivande på producerade hon under återstoden av sitt liv nio böcker, varav tre blev nominerade till Booker-priset, och en bok fick det. De flesta människor skriver inte nio böcker om de så har hela livet på sig. Penelope (det känns missvisande att skriva Fitzgerald, han karl hann liksom först) påminner mig om att det finns tid till att leva många liv i det här livet, en insikt som ibland behövs väldigt mycket. Och det håller drömmen om Romanen levande.

Om man vill läsa något på studs kan man ju satsa på Offshore, eftersom det är den som till sist vann pris. Personligen skulle jag hellre, det är mycket tjat om den boken den här veckan, rekommendera The Bookshop, en sån där bok om böcker, som dessutom utspelar sig i en pittoresk engelsk by med introverta män som dock bara är buttra på utsidan. Kort är den också.

Bok-bling

Jag vill inte bara läsa böckerna, skriva böckerna, äga böckerna. Jag vill också klä mig i dem, så långt som det är möjligt. Vad gäller kläder är utbudet ynkligt, men det finns ändå en hel del bokbling där ute. Den här broschen köpte jag till en vän en gång, för att hon förtjänar allt (bok)bling man kan tänka sig:



Etsy har så häftiga saker, och den här broschen tycker jag också verkligt mycket om. Men varför det finns sådan övervikt på broscher förstår jag inte alls. De måste ju vet att som bokälskare tangerar man ju ändå alltid tantlooken, oavsett ålder - vem vågar då gå loss och ha brosch?

Oförmögen att nå bortom skithögen

Nu är jag också klar med Strindberg, en stund efter att P1 blev det. Jag är verkligen tacksam för att P1s bokcirkel väljer så bra och roliga personer till sitt program, ja, förutom den där gången då. För när jag lyssnar på hur de diskuterar texten fascineras jag över och njuter av allt de relaterar till, känner. Jag gillar hur de skrattar åt Strindbergs mustiga språk, och hur de allmänt hånar honom flera gånger, men också ser hans sida av saken. Det får mig också att nå den otrevliga självinsikten att jag inte vore en hälften så bra gäst i det programmet som jag i bra stunder tror att jag vore. För när de pratar om drömmar som går på tvärs, om klassklyftor, om samhällets ofrånkomliga inflytande och krav, så kan jag - överhuvudtaget - aldrig komma bortom han är en skithög han är en skithög han är en skithög. Så mycket för den analysen.

Hip hop och böckerna

Nästa gång ni ska kasta presenter över mig, vilket jag såklart hoppas att ni gör, kan ni ta den här. Jag älskar verkligt, verkligt mossiga gamla gubbar och deras poesi... Och så skulle den hjälpa när jag vill betona att jag tycker om ord, väl valda ord i alla sammanhang, och vackra böcker, alla typer av döda träd i olika former, och att den här bloggen handlar om allt det.

Om att köpa böcker

Det finns två sätt som jag går in i bokhandlar på. Antingen så vill jag läsa något, men jag vet inte vad. Då gäller det att bokhandeln är inspirerande. Det är som att gå omkring i en godisbutik och vela. Vill jag ha det här? Näää... Lakrits, nej, choklad, nej. Kanske man borde ta en frukt istället? Det här borde jag välja men vill inte.

Eller så är det något speciellt jag är sugen på, något jag sådär tvärvillha. Då rusar jag in, och för det allra mesta är svaret nej. Tyvärr, den har vi inte. Även om folk är trevliga och erbjuder sig att beställa den (om den inte är ur tryck, vilket ju är ofta nog). Då har jag redan förlorat fart i min önskan, och övergår till stadiet ovan, det planlösa drivandet mellan hyllorna. När jag är sugen på något speciellt slutar det för det mesta på stadsbiblioteket. O, våra underbara stadsbibliotek! För där står den för det mesta och väntat på mig, den där boken jag blev sådär slagen av att jag ville läsa.

Fråga bibliotekarien

Är inte fråga bibliotekarien det roligaste på DN i mannaminne? Hur man får damm från böcker, huruvida bibliotekarier får (eller måste?) ha skägg, och Jenny Lindh skriver allt med en sådan hysteriskt rolig och personlig bibliotekarieröst. Återigen, hurra för bibliotekarier!

Böcker om böcker

Jag tycker otroligt mycket om metaböcker, alltså böcker som handlar om böcker. Det är också roligt att läsa om folk som skriver, men det ger mig alltid lite ångest över att jag just nu läser istället för att skriva. Böcker om böcker är något annat. Då känner jag bara att de är jag och böckerna i lång mysig gemenskap.

En tio-i topplista skulle kunna inkludera:
- 84 Charing Cross Road, Helene Hanff (en manisk omläsare från USA importerar böcker från England)
- A Novel bookstore, Laurence Cossé (entusiaster som öppnar bokhandel för endast bra böcker)
- The Bookshop, Penelope Fitzgerald (gammal tant öppnar bokhandel i tjurig liten by)
- Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap, Mary Ann Shaffer (skamlös feelgoodbok om en läsecirkel)
- The Journal of Dora Damage, Belinda Starling (spännande och läskigt om att binda in böckerna på 1800-talet)
- Var är Jane Eyre, Jasper Fforde (underbar alternativ verklighet där litteraturen blivit politik)
- Allt, Martina Lowden (för att påminnas om att böcker om böcker kan se ut på alla möjliga sätt)
- The Possessed, Elif Batuman (om att tycka om ryska romanförfattare lite för mycket. Och om Uzbekiskt bröd)
- Vindens skugga, Carlos Ruiz Zafón (rysande spännande om vad en bok kan ställa till med)
- Jane Austen Book Club, Karen Joy Fowler (inte så lite för att jag är kär i Grigg)

För ögat men inte för läsning

Vissa utgåvor är så vackra att jag vill äta upp dem. Så är det med Collector's Library Pocket Book Edition. De är så fina, framsidan är helt i stämning med boken, de är små och söta, sidorna har guldkant – märks det att jag är helt förtrollad? Men de är hopplösa att läsa. Närsynt som en mullvad kisar jag, sidorna är för tunna, och själva boken är så liten för att hålla och bläddra bekvämt. Jag vet verkligen inte riktigt var jag står här. Jag vill ju egentligen bara köpa böcker för att läsa dem, inte läsa dem i en utgåva och äga en annan. Men hur ska då bibliofilen i mig hantera utgåvor som denna?

Ett annat sorts lästips

Ibland måste jag skriva av vissa stycken ur böcker, och det är hopplöst att hålla boken öppen. Jag balanserar datorn på en sida, jag lägger mobilen på den andra, jag lägger dit pennor, glasögon, allt som finns i närheten. Men vissa böcker är motspänstiga, och jag tappar ut tekoppar, vatten och allt möjligt som jag inte skulle våga erkänna för bibliotekarier när de plötsligt slår igen.

Lösningen har visat sig lika enkel som genial: jättestora klädnypor, som varken skadar boken eller låter den slå igen. Läslycka!