Häromdan läste jag ut Elif Batumans bok "The Possessed, Adventures with Russian Books and the People Who Read Them". Jag var först lite förvirrad kring framsidan, som kändes mycket mer lättsam än boken. Men bit för bit charmade Elif Batuman byxorna av mig – här är någon med en relation till de gamla författarna, som också lyckas förmedla det.
Jag och bästisen hade en rysk period under ett par (okej, ganska många år), och det var annorlunda än läsningen innan, och efter. Det är helt enkelt något annorlunda med att läsa just ryssar. En av mina favoriter är Onda Andar, vars engelska titel är The Possessed – därav Elif Batumans titel. Men det finns något extremt självgott med att ha en personlig relation till litteratur som uppfattas som svår. Det finns under utan i Batumans bok, och det fanns klart och tydligt i min läsning under tonåren. Jag och bästisen åkte till Dostojevkis hus, vi kallade familjärt Pushkin för Old Monkeyface, och jag talade högt och vitt om hur lättläst krig och fred var. Vi lät oss beröras av Solzjenitsyn, vi översatte Gogol. Att läsa just ryssarna var ett sätt för oss att demonstrera vilka vi ville vara, och ett sätt att visa att vi inte hörde till småstaden där vi bodde.
De bra bitarna om Batuman handlar om hennes personliga relation till den ryska litteraturen. Man får följa hennes väg till och genom en forskarutbildning i rysk litteratur, och stundtals blir det väl mycket namn och titlar och anekdoter utan sammanhang. Men ibland glimrar det till, som när hon ifrågasätter varför hon var tvungen att fascineras av rysk litteratur istället för engelsk eller turkisk (hon är andra generationens invandrare från Turkiet i USA), men kommer fram till att som med all kärlek, så kan man inte välja eller värja sig. Det handlar inte om att bli någon annan i sin fascination, det gäller bara att vara tacksam för att man blivit helt possessed. Jag önskar jag hade förstått det då.
Det är något genuint lustigt med engelska drottningen, jag kan inte rå för det – hon är fascinerande. Nu på hennes jubileum (för att hon idag suttit på tronen i hundra tusen år) vill hon förutom den stora hästprocessionen som redan är planerad, ha två zebror i sin parad. Klart tanten ska få en zebra! Det påminner mig om den ljuvliga lilla boken "Drottningen vänder blad" av Alan Bennett, som också finns i en fin inbunden version. Fnissläsning om vad som skulle hända om drottning verkligen skulle få smak för läsning på gamla dar. 
