Jaha, som ni märkte blev det ett hastigt slut på det här med att blogga. Jag har funderat en del över det: över varför alla tankar jag hade under sommaren om vad jag skulle skriva inte blev mer än någon lös tanke om att 'det här borde jag skriva om'. Varför blev det för jobbigt att upprätthålla vad som egentligen är en ganska kravlös hobby
Svaret är, som vanligt, att jag gjorde en för stor grej av det. Jag vill att det skulle bli bra, jag planerade för långa inlägg. Och när det blev för jobbigt flydde jag bort från det över huvud taget. Detta är vad min psykolog på ett beskäftigt sätt skulle kalla Ett Mönster. Till och med Mitt Mönster – eller Mitt Problem.
Därför har jag kommit fram till att det jag rimligen borde göra är inte att ge upp och springa i motsatt riktning från prestationen och mina egna krav och drömmar och vad saker borde vara, utan framhärda. Det här är ett inlägg som handlar om att bloggen inte är nerlagd. Men det är heller inget löfte och kvalitet eller regelbundenhet. Det är är en uppmaning till mig själv att öva mig på att skriva fort, utan plan och syfte och sedan publicera det. Direkt. Det måste inte finnas mål och mening i vår färd, har det visat sig. Huvudsaken är att man får arslet ur soffan.
