Vad säger Frida Kahlo om mina relationer?

Häromdagen kollade jag igenom min fackbokhylla, och hittade flera böcker om Frida Kahlo (hur många låter jag vara osagt av diskretionskäl, ni förstår snart varför). Jag vet dessutom att jag redan lämnat några i en tidigare bodelning. Då insåg jag att i stort sett varje längre relation jag varit i, så har jag fått en konstbok om Frida Kahlo av min dåvarande partner. Jag vet inte riktigt hur man ska tolka det här. Framstår jag som ett gigantiskt Kahlofan? Påminner jag dem om henne? Jag tycker i och för sig mycket om henne som konstnär, men inte till den grad att jag tror att det var så påtagligt – och det är ju heller inte uteslutande Kahlo som jag uppskattar. Är jag så svår att ge presenter till? Eller finns det någon djupare, symbolisk mening som jag missar här?

Döm hunden efter håret

Aldrig har jag påstått att omslag eller utgåvor inte spelar roll. Jag är så ytlig man kan bli om man fortfarande ska vara tredimensionell. Men jag är fattig också. Därför har jag dreglat över det vackra folioutgåvorna av klassiska verk i månader. De kombinerar allt det bra med nya böcker och relativt lågt pris med ett gammalt utseende och vackra band att dra hand över. Ni förstår att jag försmäktar:

Och så i somras gav min käreste, som i alla fall har mycket god boksmak, mig en present som det tog mig blod, svett och tårar att bära hem. Så som det är med de bästa presenterna! Titta bara, vad de står i hyllan och trivs! Nu kan det bli Dickens för hela slanten.

Jag slogs just av att det här är troligen det närmaste en modeblogg det här kommer, för tillfället...

Hastig insikt

Det här är lite off-topic, men apropå det där med att vara bättre på att prata än att skriva. Ni vet det där att man aldrig ser ut som man tror att man gör på foton? Jag har insett att när jag speglar mig (och gör 'snygg'-posen, jag erkänner) så har jag munnen stängt. Och det har jag ju aldrig, aldrig annars.

Oops.

Bokblåst!

Men vad fasen, nu gick jag på den igen. Jag tycker ju inte att det är roligt med parodier, och jag vet det, innerst inne. Men jag stod på flygplatsen, jag hade slut på böcker (och ni vet hur konstig jag blir i huvudet då), och försökte hitta något. Inget var roligt, utbudet litet och jag ville ha något trevligt och snabbt som ändå inte var knallrosa. Så ramlade jag på den här, och föll för omslaget (ja, ytlig, jag säger ju det). Naivt tänkte jag att det kanske var lite som en brittisk pusseldeckare ändå. Men det är en parodi på en. Det vill säga, man tar en genre som är populär, eller som man tycker om, och sedan skriver en sämre författare, användandes sämre språk, en historia utan charm, med fånig handlig (ursäkt – 'rolig') och lägger in grova sexskämt. Detta är alltså humorn. We are not amused

Nästa gång ni ser mig stå där i bokhandeln, ruska om mig och påminn mig strängt: filmer som ska vara roliga är inte roliga. Böcker som ska vara roliga är inte roliga. jag skrattade mer när jag läste Middlemarch.

Uppdatering: Och nej, i tröttheten och förvirring förstod jag inte att det var den nya J.K. Rowling som parodierades. Det borde annars ha varit en varningsklocka... Inte för att hennes nya bok inte skulle vara bra, utan för att det krävs en författare som Rowling för att parodin ska släppas så snabbt, oavsett kvalitet.

Feminist Ryan Gosling

Stundtals, om än inte riktigt så ofta som jag skulle vilja för jobbet skull, så läser jag fackböcker också. Ibland är de av feministiska filosofer och tänkare. Sällan har kärnan i dem formulerats bättre än på bakgrund av Ryan Gosling, så här.

Motivationen för att skriva om det här är dubbel, den här hemsidan har nu blivit en bok!

Hip hop och böckerna – uppdatering

Ni vet den här boken, som jag begärde såg mycket när jag först såg den? Jag passade på att köpa den här boken när jag var i Kanada, och blev lite besviken, som så ofta när jag faller för konceptböcker. Visst hade den bitar som var roliga, men jag kom till min vanliga slutsats när det gäller skämtböcker: att jag hellre skulle läsa en antologi som var på allvar. Jag hade hellre velat att de samlat sina faktiska favoritrader från sångtexter av moderna artisterna, som de tyckte var så vackra att de borde räknas som poesi.

Jaha, så pretentiös är man alltså. Föga förvånande, men ändå – jag skulle så gärna vara lite mer street.

Om den bokcirkel som flytt

Min fullständiga skepsis mot allt som är nytt märks ibland. Jag tror inte på att någon vill se eller höra på något jag gjort, i synnerhet inte någon som inte känner mig. Jag kan heller inte förstå att nystartade tidningar någonsin skulle kunna gå bra.

Både Dostojevskij och Eliot talar om den outbildade bondens skepsis inför allt som är nytt, och en stark känsla av att allt som inte blir vid det gamla det kommer innebära någon slags försämring för den vanliga människan.

Kanske är den norrländska bonden djupare rotade inom mig än jag trott, för så känner jag nu inför P1s lansering av Lundströms bokradio som ersättning av mitt älskade program P1s bokcirkel. Var tog djupläsningen vägen, var tog de intima diskussionerna, hjälpen att ta sig igenom böcker man verkligen hade tänkt sig att läsa – nån gång då man iddes? Jag får verkligen anstränga mig i mitt konservativa hjärta, och citera min far: "Det skulle ju också kunna gå bra."

För det skulle ju också kunna bli bra.

När fröjd ändå blir ett måste på något vänster

Jag läser Middlemarch. Jag har läst Middlemarch. Jag kommer läsa Middlemarch. Jag har hetsläst den här boken under större delen av sommaren, som det känns, och nu har jag 200 sidor kvar. Det är inte så mycket, men det kommer kräva en hel del tid ännu tills boken är utläst.

Och det märkliga med det, det är att det är en så bra bok. Jag tycker verkligen våldsamt mycket om den, om miljön, om alla intressanta och djupgående personporträtt som får en att förstå varenda människa i socknen, hög som låg. Språket får mig att skratta, handlingen håller mig på tårna hela tiden, och ändå kan jag inte annat än längta efter att bli klar.

Så har jag känt inför många riktigt häftiga läsupplevelser, jag har på något vis inte riktigt ro att låta dem ta den tid de tar, och istället tröttnar jag lite på att befinna mig i samma värld alltför länge, och börjar läsa oftare, längre sjok, och snabbare. För att bli klar, och vips så är det ett måste att bli klar, ytterligare en sak att kunna pricka av i livet.

Men egentligen skulle jag ju vilja skriva långa reflektioner över var och varannan sida i boken. Jag tycker om hennes sätt att beskriva när ekonomin inte går ihop, och båda i hushållet står oförstående och handfallna inför detta, och man förstår dem samtidigt som man såg det komma från första kurtisen. Eller när hon kan ha en lång förklaring av hur en mans paradis inte nödvändigtvis är densamma som hans son, och hur vi som människor aldrig riktigt kan förstå varandra.

Det skulle jag säga är som kärnan i hela boken – hur människorna i boken hela tiden dras till varandra, interagerar, grälar, blir kära, men aldrig riktigt kan förstå varandra. Alla dess verkliga, mångbottnade och förståeliga (om än inte alltid sympatiska) karaktärer kretsar och kretsar runt varandra utan att någonsin riktigt lyckas mötas rent intellektuellt. Är det konstigt, när jag inte ens förstår mig själv och hur jag lyckas göra riktigt bra läsning till ett vardagsmåste i klass med köpa tandkräm?

Skriva jämfört med att läsa

Idag fick jag en av mina första ordentliga avslag av något jag skrivit. Det sved, och satte också fingret på något jag känt allt starkare det senaste året: att jag har börjat bli bättre på att läsa än att skriva.

När det gäller läsandet har jag kunnat prestera. Jag läser fort och smala liksom breda ämnen och böcker. Det senaste året har jag gett mig på ambitiösa projekt (läs Nobelprojektet) och ändå fullföljt dem, jag har imponerat och jag har levererat. Jag känner att jag har kunnat läsa och förstå allt mer avancerade texter.

Med mitt skrivande har det varit tvärtom. Det blir bara allt mer förvirrat, allt mer kopplat till prestationsångest. Kvalitén på det som kommer ut blir ojämn, och till och med jag kan se att det inte blir speciellt bra.

Jag får hela tiden höra att jag har potential, att jag är duktig och att jag är en ung lovande forskare. Men det jag presterar har inte haft någon hög kvalitet, och nu börjar jag känna att den frustration jag länge känt får ett allt starkare drag av panik. När ska jag jag sluta vara 'lovande' utifrån vad jag potentiellt skulle kunna göra, och istället lyckas börja leverera högkvalitativa texter?