onsdag 12 december 2012

Bokmärken

Jag tycker om bokmärken också, all typ av konsumtion kopplad till läsning är lustbetonad konsumtion.

Men det här är en debatt mellan mig och mina vänner, som kan bli förvånande skarp. Det är som hur man äter sina kex: man gör som man alltid gjort, och som resten av familjen gör, och allt annat känns fullkomligt naturvidrigt. Det finns de som istället för att ha trevliga bokmärken att leka med medan man läser hellre - chock - viker hundöron, eller de som tar vad som finns i närheten och tycker att det inte är så noga. Min vän tycker att det bästa bokmärket alla kategorier är en liten bit tidning, som är tunt nog att inte falla ut.

Jag, å min sida, vill att bokmärkena ska vara vackra, tunna (så att de inte böjer boken), och långa, gärna långa nog för att sticka ut på var sin sida. Helt enkelt, jag vill att de ska se ut såhär:

Det är en driftig människa som börjat göra bokmärken av gamla böcker. Å ena sidan bäcks habegäret; de är så vackra... Men bokälskaren i mig tvekar. Får man verkligen göra så med böcker? Lovar hon då att resten av boken var bortom räddning, så att det här är mer som organdonation? Jag kan ge bokryggen ett nytt och längre liv, men bokslakt är bara snäppet bättre än bokbränning.

Märker ni att inläggen nu framåt jul verkar väldigt present- och konsumtionsinriktade? Det är en fullkomlig slump, jag lovar...

onsdag 5 december 2012

Agatha Christie-smycken

Nu börjar det snart lida mot jul, även i böckerna värld. Och vad kan passa bättre då än lite diskreta hintar i form av blinglänkar? Man kan aldrig ha för mycket böcker eller smycken. Eller kombinationer därav:


Här finns både örhängen och armband med klassiska Agatha Christie-omslag. Fabulous! Det enda smolket i bägaren är att det är främst är titlar med Hercule Poirot och jag har aldrig riktigt förstått storheten med honom jämfört med den underbara Miss Marple.

tisdag 27 november 2012

Adventsquiz

Förra året hade bloggen Total Eclipse en alldeles lysande quiz om böcker (och film och annan populärkultur och sånt däringa) under december. Och det verkar som att de gör om det i år också. Vad roligt för oss som mest gör SVDs ganska trista litteraturquiz om och om igen.

Som förberedelse och för att komma i stämning kan ni alltid testa er själva på förra årets quiz. Bara börja här, jobba er framåt genom december, och tjuvtitta inte fram mot facit i slutet av månaden!

torsdag 22 november 2012

Bokmode

Det närmaste jag hittills kommit att klä mig i böcker är när jag somnar med boken i sängen (alternativt på någon bänk), och sedan vaknar med boken tryckt mot ansiktet och konstiga veck på kinderna. Det här kanske skulle kunna vara ett alternativ?

Det är Alexander McQueen som var så litterär redan 2008...

fredag 9 november 2012

En mystiskt dålig bok

Det här med Nobelprojektet har blivit ganska hånat i min närhet för att det hittills varit lite si och så med läsglädjen – vi har läst mycket som är mer eller mindre plågsamt, och ganska lite som varit de stora upplevelser som man kanske skulle förvänta sig av just böcker som fått ett av världens finaste bokpris.

Men till Nobelböckerna försvar ska sägas att jag har läst sämre böcker. Vissa böcker är helt enkelt rysliga. Och en del är dåliga på ett sätt som är svårt att riktigt beskriva. Mitt bästa exempel är Bengt Söderberghs "Ur sommarnattens famn". Det som gör den intressant är att nämligen att det är svårt att riktigt peka på varför den är så himla dålig. Andra böcker kan man peka på språket, historien, upplägget – och det har jag mycket riktigt gjort för flera av Nobelböckerna hittills. Men den boken är genomusel så till den milda grad att den är oläsbar. Det var en plåga sida upp och sida ner, och jag gnetade mig genom hela boken (ett inlägg som kommer är det här med att läsa klart böcker oavsett vad). Och jag vet inte riktigt varför den var så hopplös. Visst, det var svårt att hänga med i handlingen, men det gäller ju också för böcker som jag tyckt varit bra. Så kanske man kan se Nobelböckerna uppenbara problem som kvalitetsmärken trots allt?


torsdag 8 november 2012

Nobelprojektet – Henryk Sienkiewicz

Vi lämnade – till sist! – 1904 bakom oss och kom fram till 1905 och Henryk Sienkiewicz som skrev boken "Med eld och svärd". Han är vår förste polske nobelpristagare, och den största stavningsutmaningen hittills bland författarna, men också boken med den hittills bästa titeln. Eld och svärd, vad kan gå fel med det? Polen har faktiskt inte mindre än fyra nobelpristagare, vilket gör dem nia i topplistan över länderna med flest pristagare, de har lika många som Irland.


Och mycket eld och svärd blev det, i synnerhet det senare. Den här boken var rolig, och otroligt lättläst, men känns som en pojkbok, som en äventyrsroman. Tänk er massor av olika hjältemodiga karlar, renhjärtade härskare och dundrade över slätterna på hästryggen. Massor av lustiga, läskiga eller ondskefulla bifigurer passerar revy och huvudpersonen är egentligen ganska beige i jämförelse – lite som i en klassisk gammal fantasyroman. Nobelpriset har verkligen gått igenom en viss litterär utveckling sedan den först började. Den här kopplar troligen mest till den idealistiska draget i mening politisk idealism, för det är en hel del snack om hur kosacker är, sådär egentligen, och hur polacker är, och vilka män som egentligen är bäst lämpade att styra.

Det ingår också ett obegripligt kärlekspar, varav den beige hjälten är en, som faller så djupt för varandra att inget kan få dem isär de närmaste tvåhundra sidorna, för de har ju ändå suttit och pratat och tittat in i varandras ögon i – en kvart? Tjugo minuter? Jag säger inget om kärlek vid första ögonkastet, jag säger bara att jag skulle nog satsa på någon av hjältens polare som räddar mig (om och om och om igen), och inte hänga upp mig så på killen som passerade min familjs gård för ett halvår sedan.

Jag tyckte också att det var hysteriskt roligt hur man valt att porträttera denna hyperkyska madonnafigur som den kvinnliga protagonisten är. Det här tyckte någon kändes som en rimlig avbildning av en karaktär som i boken knappt gläntade på pälskappan:


Fast det absolut finaste är en av bihistorierna om litauern Pan Longin, som svurit att leva i kyskhet tills han har uppfyllt sitt mål: att upprätta sin stolta släkts ära. Hans anfader lyckades hugga av tre huvuden med ett enda hugg, och Pan Longin är besluten att göra detsamma innan han gifter sig. Så han vandrar runt i historien, ser med stora blanka ögon på alla vackra kvinnor, trängtar och gnäller om att få komma ut i strid. När han till sist, efter många, många strapatser verkligen lyckas med detta ler han bara blygsamt och säger tyst "jo, de stod så lägligt till". Fina Pan Longin som får ett så sorgligt slut att jag var tvungen att gråta en skvätt.


Ett viktigt plus är att min Nobelvapendragare fick tag på den här boken i den finaste utgåvan, det vill säga i "Vårt hems Nobelbibliotek", fina små halvfranska band från 20-talet. Då valdes några titlar ut på känn, tyvärr inte alla, och de släppte det i dessa fina band. Ett plus är också inledningar som denna, där de säger att "Med eld och svärd" är speciellt intressant för en svensk publik, eftersom vi ju var i Polen och plundrade under 30-åriga kriget. Ja, för historiska romaner som inte relaterar till svensk stormaktstid har ju begränsat värde, eller?

Men är det ändå inte märkligt att det inte har gjort några samlade utgåvor av nobelpristagare sedan dess i Sverige? Nog måste det finnas fler Nobelnördar än jag och min vapendragare? Än större anledning att försöka få så många böcker som möjligt i den här utgåvan så länge vi kan:

måndag 5 november 2012

Bibliotek utifrån

De flesta bibliotek jag tycker om tycker jag om insidan av, det är i alla fall den jag tänker mest på. Stockholms universitetsbibliotek gör ju ingen speciellt glad att titta på, men har en utmärkt samling engelsk skönlitteratur som också finns som hemlån. Men det finns också undantag – bara att cykla förbi Carolina Rediviva gör mig glad, liksom Stockholms fina stadsbibliotek och Luleå stadsbiblioteks modern fasad.

Sen finns det som spelar i en helt egen liga: se här på Kansas City library:

När ska de svenska biblioteken ta över? Tänk er bara den roliga diskussionen kring urvalet! Kansas City Library sägs också ha haft en reklamkampanj när de här biblarna körde runt. Jag gillar speciellt "kapten Ahab's fish truck" – och detta trots vad jag tycker om Moby Dick, som ni väl vet:



söndag 4 november 2012

Nobelprojektet – José Echegaray

Strax efter Mistral läste vi José Echegaray, som delade på nobelpriset 1904 med honom.

Att läsa pjäser är lite besvärligt, tycker jag. Det är svårt att känna att det blir lika levande som att se det på scen, och därför också lite svårt att visualisera karaktärerna, eftersom detta inte görs som i en roman. Vi läste två pjäser, 'The Great Galeoto' och 'Folly or Saintliness', som båda var mer lättillgängliga än Mistrals episka diktning, men där läsningen försvårades av författarens moraliska ambitioner.

För Echegaray skriver mycket om moral, och hur man bör bete sig, men det är mycket oklart för en modern läsare vem som egentligen beter sig moraliskt här. Det är snarare en klassik berättelse av självupptagna karlar som fastnar i sitt Stora Konstnärliga Inre och därmed gör livet livet eländigt för dem runt sig, i synnerhet kvinnorna.

Den mest intressanta delen av berättelserna var ändå hans diskussion om galenskap, och hur tunn gränsen kan vara mellan, som han säger, 'fool and saint'. Om precis alla runt en tror att en sak är sann, vad spelar det för roll om han har rätt, i alla praktiska bemärkelser blir han ju då galen. Och utan att berätta den faktiska ganska dramatiska handlingen för er: finns det lögner som är uppoffrande kärlekshandlingar? Och är de då inte moraliskt försvarbara? Det är ju lättare att tycka det om man inte är uppfostrar i ett moralsystem där lögnen i sig är problematisk, utan mest då den sårar andra. Men ändå, den självuppoffrande amman satt sig i minnet.


Men vad jag mest kommer minnas den här boken för är förordet. För det är något speciellt med en bok som till och med översättaren själv tycker är lite sådär. Hon skriver att "it would be an agreeable task to come forward with a Spanish Shakespeare. But Don José Echegaray is no such thing. He bears no resemblance to the new geniuses hailed with such delight." Hon fortsätter att "He has none of of subtlety of Maeterlinck" och att hans skrivande "reveals neither depth nor luminous thought". Och man undrar - varför i hela friden ville du då översätta den? Var det ont om jobb det året? Men det är ett uppfriskande förord; de brukar vara så hysteriskt överpositiva.

Så vad säger vi då om 1904? Man kan nog klara sig utan den här boken också, när det kommer till kritan. Jag funderar nu över hela 1904: rysk-japanska kriget, den poänglösa larmsignalen 1904, en massa storbränder – det kanske bara inte var något vidare år.

tisdag 23 oktober 2012

Nobelprojektet - Frédéric Mistral

Det är ingen vidare hastighet på bloggandet här, men däremot så har takten på läsandet i nobelprojektet äntligen ökat. Redan innan sommaren blev vi klara med Frédéric Mistral, som fick nobelpriset 1904.



Vi läste Miréo, hans mest kända verk, som är en sådan där hopplös episk dikt. Alltså en långt narrativ på vers, vilket bara det kräver mycket av en, och som får mig att båda ifrågasätta min litterära och intellektuella förmåga. Var är de egentligen? Vem pratar? Vem pratar nu – samma som förut? Är det en metafor eller gick solen just upp på riktigt? Vad är det som pågår? Godmorgon och goddag yxskaft för det mesta, med andra ord.

En text som dessutom hade till syfte att återuppväcka ett helt språk som ett litterärt språk (eller dialekt, beroende på var man står i den debatten) blir extra problematiskt att läsa i översättning, man känner hela tiden att man missar poängen. Men efter min kamp med Prudhomme fanns det inte på kartan att försöka läsa Mistral på provensalska. Så här ser boken förresten ut i en samtida illustration. Vad är det med den här tiden och små fötter? Strindberg obsessar ju också om Siri von Essens sexiga små fossingar. Tacka vet jag rejäla fötter och någonstans att gå.



Det här boken sällar sig till min starkaste kategori: böcker jag läser så att ni slipper. Den här kan ni leva utan. Mitt bästa argument för detta är handlingen självt: Den vackra flickan blir kär i en korgmakares son – complications ensues. Hon ger sig ut på vandring i öknen, men glömmer sin hatt, får solsting och dör (!?). Men då ser hon helgonen, så det är lite okej ändå.

lördag 6 oktober 2012

Otacksamhet mot P1

Alltså, jag tycker om P1. Jag tycker verkligen om P1. Och ändå finns det uppenbarligen ingen ände på mitt gnäll just nu. Idag sänds första avsnittet i höstens bokcirkel, och jag är alldeles opepp. Jag ynkar bara om hur formatet var förut (varför fick bytet om programnamn och hemsida mig ur gängorna så? Varför kan jag inte bara vara glad över mer bokprat ute i etern?), och att jag redan har läst höstens bok The Great Gatsby. Gnäll!
Jag skyller på någon slags bokcentrerad PMS. Eller möjligen på min ständiga besvikelse när bokcirklar jag är med i blir en omläsning istället för en hjälp att vinna The Game of Life – bokversionen.

fredag 5 oktober 2012

Bröllop i bibliotek

Det är mycket bröllop i luften just nu. En bekant vinner hela racet om du frågar mig: han och hans fästmö ska gifta sig i ett bibliotek nu i oktober, och inte vilket bibliotek som helst - utan the Bodleian in Oxford. En fantastisk miljö, en chans att få en vacker lokal till sin vigsel utan att blanda in Gud, och dessutom har de en personlig koppling dit. De möttes nämligen på det biblioteket när de låg vid Oxford, och nu flera år efter kommer de tillbaka till samma plats för att gifta sig där. Snyft, vad fint!



Jag är självklart sur för att jag inte kom på det, eller för att jag inte lyckats med annat än att sitta och läsa på biblioteken när jag borde ha letat min framtida Hce-hyllorna. För som en vän sa: det är inte som att jag inte försökt. Inför varenda dejt jag någonsin haft i Uppsala har jag föreslagit att vi ska träffas framför Carolina, så att vi ska ha en relation till det stället. Men det blev inget av det... Tur att andra människor fått till sin romantiska bokkoppling i mitt ställe!

onsdag 3 oktober 2012

Hemligt nöjd med regnet

Ska jag berätta en hemlighet? Vi som läser tycker inte egentligen om solen. Alltså, det är klart det är fantastiskt med solsken, och att promenera, prata och bada i det, men det är bannemej hopplöst att verkligen hardcoresola och läsa samtidigt. Och med tanke på hur lite jag är ute är det ofta hardcoresola jag känner att jag behöver göra. Förra sommaren hade jag ett fyrkantigt märke över magen där jag hade hållit min bok.

En långsam, trist och regnig sommardag däremellan, uppstår perfekta läsförhållanden: man är ledigt, man har tråkigt och man får vara inomhus. Detta kan med fördel överföras till ändlösa oktoberregniga veckor. Hej, hösten, vad jag har längtat efter dig!

tisdag 2 oktober 2012

Moby Dick är en sån Walden


Sitter och söker ett specifikt citat från Moby Dick, och slås av hur lika de här böckerna är. Och med det menar jag: vilken liknande läsupplevelse de utgjorde. Båda är källor till helt fantastiska citat och oneliners, men var så tråkiga att jag var redo att kasta mig i sjön redan halvvägs. Både böckerna är fullkomliga plågor att sega sig igenom, men lockar in läsaren genom kända och roliga citat. Ett axplock är.

“Better to sleep with a sober cannibal than a drunk Christian.”
― Herman Melville, Moby Dick

“I know not all that may be coming, but be it what it will, I'll go to it laughing.”
― Herman Melville, Moby Dick

“It is not down on any map; true places never are.”
― Herman Melville, Moby-Dick

“Whenever I find myself growing grim about the mouth; whenever it is a damp, drizzly November in my soul; whenever I find myself involuntarily pausing before coffin warehouses, and bringing up the rear of every funeral I meet; and especially whenever my hypos get such an upper hand of me, that it requires a strong moral principle to prevent me from deliberately stepping into the street, and methodically knocking people's hats off - then, I account it high time to get to sea as soon as I can.”
― Herman Melville, Moby-Dick

"Think not, is my eleventh commandment; and sleep when you can, is my twelfth. ”
― Herman Melville, Moby-Dick

Eller vad säger ni om:

"I have a great deal of company in my house; especially in the morning, when nobody calls."
– Henry David Thoreau, Walden

"A man is rich in proportion to the number of things which he can afford to let alone."
– Henry David Thoreau, Walden

“To read well, that is, to read true books in a true spirit, is a noble exercise, and one that will tax the reader more than any exercise which the customs of the day esteem. It requires a training such as the athletes underwent, the steady intention almost of the whole life to this object. Books must be read as deliberately and reservedly as they were written.”
– Henry David Thoreau, Walden

“Society is commonly too cheap. We meet at very short intervals, not having had time to acquire any new value for each other. We meet at meals three times a day, and give each other a new taste of that old musty cheese that we are.”
– Henry David Thoreau, Walden

Men låt er inte luras, de här guldkornen är väl gömda i sida efter sida seg som kola.

måndag 1 oktober 2012

Nytt och bättre liv

En annan slags blogg det här troligen aldrig kommer att vara är matblogg. Jag tycker det är ganska tråkigt att laga mat, och mycket tråkigt med kokböcker. Jag tycker det är för lite text kring varför de valt den rätten och för mycket instruktioner jag lika gärna kunde googla fram. Men en anledning till man skepsis kan vara att det är för alltför sällan böckerna har mat som passar mig.

Så nu, när hösten börjar, börjar också mitt nya liv: jag ska börja laga mat (ni vet, sådär... alls). Och det tänkte jag gör med stöd i dessa:



Det ena är en creddig men smågalen liten restaurang i en källarlokal i centrala London där alla recept använder sisådär 40 ingredienser. Det andra är den brittiska matgururn och downsize-aren Hugh Fernley-Whittingstalls försök att visa att trots att man kan äta kött (han ägnar irriterande lång tid att förklara att man absolut kan äta kött, han gör det, hans vänner gör det etc. etc.) så måste man inte gör det jämt.

Gemensamt för båda är att de gillar en skvätt grädde. Eller sisådär en halvliter i sluttampen. Det är med andra ord oklart om mitt nya liv blir så mycket nyttigare än mitt gamla.

lördag 29 september 2012

Vad säger Frida Kahlo om mina relationer?



Häromdagen kollade jag igenom min fackbokhylla, och hittade flera böcker om Frida Kahlo (hur många låter jag vara osagt av diskretionskäl, ni förstår snart varför). Jag vet dessutom att jag redan lämnat några i en tidigare bodelning. Då insåg jag att i stort sett varje längre relation jag varit i, så har jag fått en konstbok om Frida Kahlo av min dåvarande partner. Jag vet inte riktigt hur man ska tolka det här. Framstår jag som ett gigantiskt Kahlofan? Påminner jag dem om henne? Jag tycker i och för sig mycket om henne som konstnär, men inte till den grad att jag tror att det var så påtagligt – och det är ju heller inte uteslutande Kahlo som jag uppskattar. Är jag så svår att ge presenter till? Eller finns det någon djupare, symbolisk mening som jag missar här?

måndag 24 september 2012

Döm hunden efter håret

Aldrig har jag påstått att omslag eller utgåvor inte spelar roll. Jag är så ytlig man kan bli om man fortfarande ska vara tredimensionell. Men jag är fattig också. Därför har jag dreglat över det vackra folioutgåvorna av klassiska verk i månader. De kombinerar allt det bra med nya böcker och relativt lågt pris med ett gammalt utseende och vackra band att dra hand över. Ni förstår att jag försmäktar:



Och så i somras gav min käreste, som i alla fall har mycket god boksmak, mig en present som det tog mig blod, svett och tårar att bära hem. Så som det är med de bästa presenterna! Titta bara, vad de står i hyllan och trivs! Nu kan det bli Dickens för hela slanten.


Jag slogs just av att det här är troligen det närmaste en modeblogg det här kommer, för tillfället...

söndag 23 september 2012

Hastig insikt

Det här är lite off-topic, men apropå det där med att vara bättre på att prata än att skriva. Ni vet det där att man aldrig ser ut som man tror att man gör på foton? Jag har insett att när jag speglar mig (och gör 'snygg'-posen, jag erkänner) så har jag munnen stängt. Och det har jag ju aldrig, aldrig annars.

Oops.

lördag 22 september 2012

Bokblåst!

Men vad fasen, nu gick jag på den igen. Jag tycker ju inte att det är roligt med parodier, och jag vet det, innerst inne. Men jag stod på flygplatsen, jag hade slut på böcker (och ni vet hur konstig jag blir i huvudet då), och försökte hitta något. Inget var roligt, utbudet litet och jag ville ha något trevligt och snabbt som ändå inte var knallrosa. Så ramlade jag på den här, och föll för omslaget (ja, ytlig, jag säger ju det). Naivt tänkte jag att det kanske var lite som en brittisk pusseldeckare ändå. Men det är en parodi på en. Det vill säga, man tar en genre som är populär, eller som man tycker om, och sedan skriver en sämre författare, användandes sämre språk, en historia utan charm, med fånig handlig (ursäkt – 'rolig') och lägger in grova sexskämt. Detta är alltså humorn. We are not amused



Nästa gång ni ser mig stå där i bokhandeln, ruska om mig och påminn mig strängt: filmer som ska vara roliga är inte roliga. Böcker som ska vara roliga är inte roliga. jag skrattade mer när jag läste Middlemarch.

Uppdatering: Och nej, i tröttheten och förvirring förstod jag inte att det var den nya J.K. Rowling som parodierades. Det borde annars ha varit en varningsklocka... Inte för att hennes nya bok inte skulle vara bra, utan för att det krävs en författare som Rowling för att parodin ska släppas så snabbt, oavsett kvalitet.

Feminist Ryan Gosling

Stundtals, om än inte riktigt så ofta som jag skulle vilja för jobbet skull, så läser jag fackböcker också. Ibland är de av feministiska filosofer och tänkare. Sällan har kärnan i dem formulerats bättre än på bakgrund av Ryan Gosling, så här.



Motivationen för att skriva om det här är dubbel, den här hemsidan har nu blivit en bok!

fredag 21 september 2012

Hip hop och böckerna – uppdatering

Ni vet den här boken, som jag begärde såg mycket när jag först såg den? Jag passade på att köpa den här boken när jag var i Kanada, och blev lite besviken, som så ofta när jag faller för konceptböcker. Visst hade den bitar som var roliga, men jag kom till min vanliga slutsats när det gäller skämtböcker: att jag hellre skulle läsa en antologi som var på allvar. Jag hade hellre velat att de samlat sina faktiska favoritrader från sångtexter av moderna artisterna, som de tyckte var så vackra att de borde räknas som poesi.

Jaha, så pretentiös är man alltså. Föga förvånande, men ändå – jag skulle så gärna vara lite mer street.

onsdag 19 september 2012

Om den bokcirkel som flytt

Min fullständiga skepsis mot allt som är nytt märks ibland. Jag tror inte på att någon vill se eller höra på något jag gjort, i synnerhet inte någon som inte känner mig. Jag kan heller inte förstå att nystartade tidningar någonsin skulle kunna gå bra.

Både Dostojevskij och Eliot talar om den outbildade bondens skepsis inför allt som är nytt, och en stark känsla av att allt som inte blir vid det gamla det kommer innebära någon slags försämring för den vanliga människan.

Kanske är den norrländska bonden djupare rotade inom mig än jag trott, för så känner jag nu inför P1s lansering av Lundströms bokradio som ersättning av mitt älskade program P1s bokcirkel. Var tog djupläsningen vägen, var tog de intima diskussionerna, hjälpen att ta sig igenom böcker man verkligen hade tänkt sig att läsa – nån gång då man iddes? Jag får verkligen anstränga mig i mitt konservativa hjärta, och citera min far: "Det skulle ju också kunna gå bra."

För det skulle ju också kunna bli bra.

tisdag 18 september 2012

När fröjd ändå blir ett måste på något vänster


Jag läser Middlemarch. Jag har läst Middlemarch. Jag kommer läsa Middlemarch. Jag har hetsläst den här boken under större delen av sommaren, som det känns, och nu har jag 200 sidor kvar. Det är inte så mycket, men det kommer kräva en hel del tid ännu tills boken är utläst.

Och det märkliga med det, det är att det är en så bra bok. Jag tycker verkligen våldsamt mycket om den, om miljön, om alla intressanta och djupgående personporträtt som får en att förstå varenda människa i socknen, hög som låg. Språket får mig att skratta, handlingen håller mig på tårna hela tiden, och ändå kan jag inte annat än längta efter att bli klar.

Så har jag känt inför många riktigt häftiga läsupplevelser, jag har på något vis inte riktigt ro att låta dem ta den tid de tar, och istället tröttnar jag lite på att befinna mig i samma värld alltför länge, och börjar läsa oftare, längre sjok, och snabbare. För att bli klar, och vips så är det ett måste att bli klar, ytterligare en sak att kunna pricka av i livet.

Men egentligen skulle jag ju vilja skriva långa reflektioner över var och varannan sida i boken. Jag tycker om hennes sätt att beskriva när ekonomin inte går ihop, och båda i hushållet står oförstående och handfallna inför detta, och man förstår dem samtidigt som man såg det komma från första kurtisen. Eller när hon kan ha en lång förklaring av hur en mans paradis inte nödvändigtvis är densamma som hans son, och hur vi som människor aldrig riktigt kan förstå varandra.

Det skulle jag säga är som kärnan i hela boken – hur människorna i boken hela tiden dras till varandra, interagerar, grälar, blir kära, men aldrig riktigt kan förstå varandra. Alla dess verkliga, mångbottnade och förståeliga (om än inte alltid sympatiska) karaktärer kretsar och kretsar runt varandra utan att någonsin riktigt lyckas mötas rent intellektuellt. Är det konstigt, när jag inte ens förstår mig själv och hur jag lyckas göra riktigt bra läsning till ett vardagsmåste i klass med köpa tandkräm?

söndag 9 september 2012

Skriva jämfört med att läsa

Idag fick jag en av mina första ordentliga avslag av något jag skrivit. Det sved, och satte också fingret på något jag känt allt starkare det senaste året: att jag har börjat bli bättre på att läsa än att skriva.

När det gäller läsandet har jag kunnat prestera. Jag läser fort och smala liksom breda ämnen och böcker. Det senaste året har jag gett mig på ambitiösa projekt (läs Nobelprojektet) och ändå fullföljt dem, jag har imponerat och jag har levererat. Jag känner att jag har kunnat läsa och förstå allt mer avancerade texter.

Med mitt skrivande har det varit tvärtom. Det blir bara allt mer förvirrat, allt mer kopplat till prestationsångest. Kvalitén på det som kommer ut blir ojämn, och till och med jag kan se att det inte blir speciellt bra.

Jag får hela tiden höra att jag har potential, att jag är duktig och att jag är en ung lovande forskare. Men det jag presterar har inte haft någon hög kvalitet, och nu börjar jag känna att den frustration jag länge känt får ett allt starkare drag av panik. När ska jag jag sluta vara 'lovande' utifrån vad jag potentiellt skulle kunna göra, och istället lyckas börja leverera högkvalitativa texter?

söndag 19 augusti 2012

Att inte ge upp

Jaha, som ni märkte blev det ett hastigt slut på det här med att blogga. Jag har funderat en del över det: över varför alla tankar jag hade under sommaren om vad jag skulle skriva inte blev mer än någon lös tanke om att 'det här borde jag skriva om'. Varför blev det för jobbigt att upprätthålla vad som egentligen är en ganska kravlös hobby

 Svaret är, som vanligt, att jag gjorde en för stor grej av det. Jag vill att det skulle bli bra, jag planerade för långa inlägg. Och när det blev för jobbigt flydde jag bort från det över huvud taget. Detta är vad min psykolog på ett beskäftigt sätt skulle kalla Ett Mönster. Till och med Mitt Mönster – eller Mitt Problem.

Därför har jag kommit fram till att det jag rimligen borde göra är inte att ge upp och springa i motsatt riktning från prestationen och mina egna krav och drömmar och vad saker borde vara, utan framhärda. Det här är ett inlägg som handlar om att bloggen inte är nerlagd. Men det är heller inget löfte och kvalitet eller regelbundenhet. Det är är en uppmaning till mig själv att öva mig på att skriva fort, utan plan och syfte och sedan publicera det. Direkt. Det måste inte finnas mål och mening i vår färd, har det visat sig. Huvudsaken är att man får arslet ur soffan.

torsdag 7 juni 2012

Lästider, hej hej!



Det är sommar, och det är tiden då de festa läser som mest. För mig är sommarläsningen tveeggad; jag tycker det är vilsamt och stressigt. Det är vilsamt för att det plötsligt är en accepterad social aktivitet att läsa tillsammans med sina vänner, så länge man befinner sig utomhus. Långsamma timmar på en filt eller i en hängmatta mer pauser för diskussion av något man just läst. Det är stressigt för att jag vill ju läsa allt de läser också.

Men det betyder i alla fall att man läser mindre på datorn, vilket är skönt. Så nu kommer jag att minska lite på skrivtakten här under sommaren. Låt oss läsa döda träd i någon form istället.

söndag 3 juni 2012

Kanada utan Anne – vad är poängen?

I morgon flyger jag till Kanada, för första gången i mitt liv. Det är en av platserna som jag alltid har drömt om att åka till. Jag skulle komma till Prince Edward Island, och åka på en vagn så som Anne och Matthew gör, den där första dagen då hon kommer till honom och Marilla. Jag skulle äta wholesome American food i stora kök inne i vackra hus av målat trä. Allt skulle vara grönt och blomma och jag skulle komma närmare en av min barndoms allra bästa vänner som varit en själsfrände ända upp i vuxen ålder.



Istället kommer jag att vara på ännu en av dessa 8-timmars flygningar runt jorden, som jag gör så ofta det här året, till min ryggs och klimatets förtvivlan. Och när jag kommer fram kommer det inte vara Matthew som kommer med droskan för att föra mig till Grönkulla. Vi tar istället taxi själva och kommer fram till detta:


Nå, det kommer säkert att vara fantastiskt när jag väl är där. Jag önskar bara att min första resa dit hade varit resan till min barndoms Anne – with an e.

lördag 2 juni 2012

Drottningen och böckerna

Det är något genuint lustigt med engelska drottningen, jag kan inte rå för det – hon är fascinerande. Nu på hennes jubileum (för att hon idag suttit på tronen i hundra tusen år) vill hon förutom den stora hästprocessionen som redan är planerad, ha två zebror i sin parad. Klart tanten ska få en zebra! Det påminner mig om den ljuvliga lilla boken "Drottningen vänder blad" av Alan Bennett, som också finns i en fin inbunden version. Fnissläsning om vad som skulle hända om drottning verkligen skulle få smak för läsning på gamla dar.

onsdag 30 maj 2012

Nobelprojektet – Björnstjerne Björnson

Nobelprojektet strävar på, nu i lite raskare takt, och har tagit sig fram till den första romanförfattaren: Björnstjerne Björnson, som fick nobelpriset 1903. Det har varit en lång, hård väg, men nu börjar det faktiskt kännas lite som nedförsbacke.




Vi läste Synnöve Solbacken och Arne (inte för att vara överambitiösa utan för att de var i samma utgåva, en ljuvlig liten läderinbunden sak, som till och med luktade gott). Det här är det närmaste mysbok som vi har kommit hittills. Vad som slog mig med Björnson var framförallt de otroliga naturbeskrivningarna. De var inte långa och tråkiga, sådana som man (jag) ofta skummar igenom, utan natur som är en del av själva historien. Natur som självt berättar något, som för handlingen framåt.

Han är förgulligar visserligen böndernas levnadsvillkor, vilket också märks på titeln - folklivsberättelser - men jag var redo att förlåta det mesta efter Prudhomme och Mommsen. Man vill gärna tänka att nobelpristagarna ska vara lite svåra och creddiga, men det här är våldsamt lättläst. Lite roligt, lite spännande, och flyter snabbt och ledigt. Den första historien är ganska enkel att ta till sig, en slags Romeo och Julia med två ungdomar på var sin gård, men som ser varandra över dalen. Han i skuggan, hon i ljuset. Plus lite religion och slagsmål på det. Den andra historien, Arne, är betydligt svårare att veta vad jag ska göra av, eftersom folk agerar helt obegripligt: kvinnor gifter sig med misshandlande män; mödrar lurar sina söner så att de inte ska få uppfylla sina drömmar; folk tvingas in i opassande äktenskap av sina föräldrar. Men en sak tycker jag om, och det är att Björnson skriver om människor. Det handlar bara om personligheter, öden och drömmar. All the good stuff.

måndag 28 maj 2012

Läsa nytt eller gammalt?

Häromdagen diskuterade jag för femtioelfte gången om man ska läsa samtida litteratur, eller uteslutande satsa på klassikerna. Ska man, kort sagt, vänta ett par tio-trettio år tills någon slags allmän opinion har bestämt vad som var beständigt, vad som är tillräckligt bra? Ibland pratas det om äldre litteratur som om den vore automatiskt bättre, och sådana som inte läser böcker om de inte är minst tjugo år gamla brukar själva framhålla det som någon slags kvalitetsmärke, vilket får mig att vilja bita dem (eller ofta, honom) i hälsenan.



I Peter Englunds blogg gästskriver Gunnar Ekelöf såhär att han inte längre är lika intresserad av bokflödet, utan vänder sig till klassikerna. Han kan med ro se dagsdiskussionen an, skriver han, utifrån allmänna mänskliga teman som alltid återkommer, om än i ny form. Först är jag bländad av hans språk, för få kan skriva som Ekelöf kunde, och sen bländas jag ytterligare en stund av hur kul det är att en gubbe som varit död i över fyrtio år får komma till tals och gästblogga. Men så börjar jag undra vad det är han säger egentligen.

För att vara en del av en tid är väl att se filmerna, att läsa böckerna? Inte att leva i någon slags av auktoriteter godkänt dåtid? Det antropologer brukar ju gilla att säga att de flesta mänskliga mytologier, berättelser och sagor är samma sak om och om igen, som variationer på några få teman. Men det är ju våra variationer. Vår tids tolkning. Vår läsning av det stora narrativet, och jag kan tycka att det finns en glädje i att vara del i det som sker just nu. Jag är glad att läste Da Vinci-koden när den precis kom, att läste Hungerspelen och är del i den hypen till och med kan säga precis varför och på vilka sätt jag avskydde Twilight-böckerna.

lördag 26 maj 2012

Mitt smultronläsställe



När jag är i städer och går runt vill jag ibland bara sitta och andas, utan att konsumera, och framförallt - utan ljud runt mig. Då är stadsbibliotek oftast min enda räddning, och ofta det som håller mig från att flippa fullkomligt i trånga centrum där man vandrar ändlöst bara för att man inte vill lägga en massa pengar på koffein och mjölk för att lyssna på andra människors konversationer. I Uppsala är ett av mina favoritställen det gamla universitetsbiblioteket Carolina Rediviva. Allra högst upp i huset finns den öppna samlingen. Där finns det höga fönster med fantastisk utsikt, och djupa fönstersmygar där någon förstående själ lagt kuddar. Där kan man krypa upp och sätta sig och läsa, omgiven av generationer av böcker, lärdom och damm. Ibland går sig någon ny förvirrad student förbi, förgäves letande efter rättsmedicin (in i det inre rummet, under V, upp för trappan), ibland är det någon säker forskare som klampar fram (de vet precis vart de ska). Där kan man hämta andan, kolla i allt får obegripligt trista till makalösa böcker, och känna sig som sig själv en stund. Men man måste ta med sig en filt – vitterhet och värme går inte ihop.

torsdag 24 maj 2012

S.C.U.M. - what's the big deal?

Jag har inte riktigt släppt det här med Strindberg än. Och jag menar ju inte riktigt Strindberg, utan min traumatiska läsning av En dåres försvarstal. Det som fortsätter förvirra mig är varför vi inte bara anordnar ett stort bokbål, utan istället tycker att hela Stockholm ska ta den till sig (den är Stockholm läser-boken 2012). Och det får mig att tänka på när jag gick och såg på uppsättning av Valerie Solanas Scum-manifest på Turteatern.

Det var en otroligt bra föreställning. Rolig, engagerande. Den hade självdistans, perspektiv, allt det som saknas i Strindbergs text. Skådespelarna mordhotades, det blev stor debatt under flera månader, på ett så tröttsamt sätt att jag inte ens orkar återge det här. Förutom att gå och se pjäsen innan man säger något, så rekommenderar jag att faktiskt läsa S.C.U.M.-manifestet. Det är kort, och det finns på nätet, bland annat här. Annars kan man vända sig till Sara Stridsberg fina översättning till svenska, som pjäsen bygger på. Valerie Solanas är ingen filosof att bygga ett samhälle på; texten är märklig, förvirrad och stundtals självmotsägande, men den är intressant, och den är rasande. Med rätta. För om det här är det absolut värsta en kvinna någonsin sagt om män, efter årtusenden av vad män sagt om kvinnor (på många, om inte alla, håll i världen), och gjort mot kvinnor, efter vad Strindberg tillåts häva ur sig, då borde det bara bli applåder och blommor för att det ger oss en liten smula perspektiv på vansinnet.

tisdag 22 maj 2012

Cirkeln och pretentionerna

I bokcirkeln som jag är med i läser vi stundtals väldigt creddiga böcker: Virgina Woolfs ljuvliga 'Vågorna', Oscar Wildes gnälliga 'De Profundis' eller Eva-Marie Liffners hopplösa 'Lacrimosa'. I ett annat gemensamt bokprojekt har jag för avsikt att plöja igenom nobelpristagarna, i turordning. Jag tycker dessutom om poesi. Med ett ord är jag våldsamt pretentiös. Jag har dessutom redan erkänt att jag dömer de som ger mig dåliga boktips. Men jag dömer inte den som läser dåliga böcker, därför att gör det ju själv så gärna.

Det är inte bara av misstag. Jag uppskattar verkligen litteratur som mest är lättläst och underhållande, och som är skrivet för att ha ett starkt driv. När jag valde 'Cirkeln' till vår bokcirkel ångrade jag mig inte det minsta. Vilken ljuvlig Kitsch! "Skolan är en ondskans plats" – det vet ju var och en som gått på högstadiet, liksom den grundläggande sanningen att varken ens rektor eller ens mattelärare är att lita på! För mig fyller böcker som Cirkeln samma funktion som TV-serier, för den som tittar på sådana. Eller som en romantisk 'komedi på TV. Man kommer hem från jobbet, man är trött. Man slösurfar tills man har så tråkigt att man äter. Och sedan vill man ha något som man orkar med, men som ändå är roligt. Som kan få vara sorgligt eller spännande, men som inte får ta så mycket ut av en att man inte orkar med något annat sedan. Bra skit, helt enkelt.

söndag 20 maj 2012

Portugisiska biblioteksdrömmar

Det har inte ens regnat hela söndagen, som i Philippe Delerm, men jag känner mig trist och grå trots att solen skiner. Maj kan vara besvärlig ibland, eftersom jobbet fortsätter fastän vädret säger ledigt. Det får mig att drömma mig bort. Självklart till varma stränder och sol, men också bara till lite enklare och gästvänligare ställen... som ett bibliotek, till exempel. Som ni anat så har jag en fäbless för vackra bibliotek, och jag har också tagit mig till några stycken. En dag ska dock lyckas ta mig till Coimbra i Portugal, och det här underbara universitetsbiblioteket.

Jag har varit i Portugal, men då kom jag aldrig till just Coimbra, och missade därför biblioteket. Det grämer mig fortfarande en del. Tills vidare är det min bakgrundsbild på datorn, så att man ändå vi skärmen kan få del av den lugn och (att det här skulle fungera är kanske mer en önskedröm) den arbetsro som ett gammalt, vackert bibliotek ger.

fredag 18 maj 2012

Nobelprojektet - Theodor Mommsen

Det är alltså inte så att vi gett upp på Nobelprojektet, böckerna har bara varit lite... svårtuggade. Nästa bok i ordningen är Theodor Mommsens "The rise and fall of the roman republic". Det var boken som han fick pridet för, specifikt nämnd i motiveringen, och enligt reglerna är det alltså den som ska läsas. Den, liksom Sully Prudhomme, var inte speciellt lätt att få tag på. Är det inte en smula märkligt att det inte finns en samlad utgåva av alla nobelpristagare? Ni vet, skinnband, ett litet förord, något man kan prenumerera på så som man kunde med Strindbergs nationalupplaga. Jag kan omöjligt vara den första som tänker på det.






Jag ska strax komma till innehållet, men motståndet mot att ta det till sig måste nämnas. För den här utgåvan var ryslig. Jag är inte speciellt noga med hur böcker ser ut, ska nämnas, inte för att läsa det. Jag läser inbundet, jag läser pocket, jag gillar Print on Demand och tänker sällan på val av typsnitt och sådant. Men det här var bara fånigt. Bokens framsida får ingen att hoppa i höjden av lycka, men det må ju vara hänt. Problemet är sättningen. En ojämn inscanning (!) där bokstäverna inte var riktigt svarta och sidorna inte riktigt vita, utan allt gick genom ett slags grå raster, och dessutom satt de inscannade grå sidorna snett, med varierade vinkel, på boksidorna.

Hur som helst så är Mommsen vad man med fackspråk skulle kalla en s.k. surgubbe. Han utgör ett lysande exempel på att historia brukade handla om att titta på historiens stora män, och lära sig och inspireras av deras handlingar. Intressant nog är de sällan riktigt onda eller goda, utan snarare kapabla eller inte. Och de flesta är kapabla. Stora män, som är intelligenta och framsynta, gärna på båda sidor av stora fältslag. Han använder Rom för att tala om hur en civilisation borde vara, och därför slutar han också med kejsartidens början - mycket praktiskt. Och kvinnor och slavar är självklart inte riktigt människor. Det skrämmande är hur mycket av den här bilden som lever kvar. Inte i forskningen, men i det allmänna historiemedvetandet, populärvetenskapliga böcker och romaner om romarriket. När ska vi släppa idén om Rom som vår civilisations bas, och därmed förebild?

För Mommsen är tydlig på att det bara var Rom som var något att ha. Inga annan civilisationer påverkade eller inspirerade Rom, det var de inte tillräckligt 'högstående för'. Etruskerna var obildade, Kartagerna dekadenta. Varje gång en civilisation eller era höll på att gå mot sitt slut märktes detta på tre tydliga tecken: moraliskt förfall, lyxkonsumtion, och kvinnors ökade inflytande och rättigheter. Om Mommsen levt idag hade han stått med en pappskylt och skrikit 'Repent, the end is near!'. Jag tror vi klarar oss utan honom.

onsdag 16 maj 2012

Åsa Larsson och litteraturdiskussionerna

Jag pratar med min mor ganska ofta, ett par gånger i veckan. Nästan varje gång pratar vi om vad vi läser, har läst, ska läsa i våra respektive bokcirklar och utanför dem. Jag tycker mycket om konversationerna jag och min mor har om litteratur. De är högstående, och visar hela vår intellektuella kapacitet.

- Så vad läste du i helgen?

- Jag blev klar med min Åsa Larsson.

- Jaha, den där Offer åt Molok?

- Ja, den var helt okej...

[paus]

- Åsa Larsson ser så konstig ut!

- Jättekonstig.

måndag 14 maj 2012

Det är vår



Det är äntligen sol, det är äntligen vår. Överallt där jag bor sitter 20-nånting människor i klasar i solen och pratar och hånar oss som måste vara inne. I alla magar väcks en liten längtan efter romantiskt pirr. För att citera bibeln, 84 Charing Cross Road:

"I require a book of love poems with spring coming on. No Keats or Shelley, send me poets who can make love without slobbering — Wyatt or Jonson or somebody, use your own judgment. Just a nice book preferably small enough to stick in a slacks pocket and take to Central Park."

Låt oss gå ut i solen, andas och läsa lite. Det är vår och det är dags för lite romantik i det här livet.

lördag 12 maj 2012

En jävla helkväll

Så vi drog väl in där på plejset, och Conny stegade fram till baren och kirrade en Tranströmer och en Forssell. Och det vet ju alla hur fint det sitter med en oläst Tranströmer efter en hård arbetsvecka. Sen kom Bettan och hennes polare och beställde in Stig Larssons samlade bara för att visa att dom inte bangade. Och på den vägen var det. Så fort en diktsam- ling var slut så köpte vi en ny; Jäderlund, William-Olsson, Eggehorn, Frostensson. Vi testade nästan allt dom hade på stället. Okej det drog grymt med stålar, men jag menar, har man just fått löning vill man ju slå på stort. Och sen när vi blivit rejält inspirerade framåt småtimmarna, så kom Berra och frågade om vi hade lust att hänga med hem till honom och läsa gamla recensioner av Horace Engdahl. Vilken jävla helkväll alltså.

Magnus Skånberg

Så rock'n'roll är vi som läser poesi. Hur kan Magnus Skånberg inte vara mer känd än har är? Kanske är det för det tydliga självironin och insikten om sakers perspektiv? Sådant som saknas i stora mansböcker, och just det som jag tycker gör texterna läsvärda. Tänk om Jack Kerouac istället för att rusa omkring och beställa öl och byta kvinnor med sina polare hade vågat skriva en mindre konventionell rebell? Hur roligt är det inte i Jason Ffordes Thursday Next-romaner att inkorporera hela den västerländska kanon och göra den dammiga litteraturen föremål för politik på högsta nivå. Det finns också andra svenska exempel på de som vågar sätta litteraturen i ett annat sammanhang, och därigenom visa allt det är och inte är. Tänk om Göran Sonnevi – som i Stefan Lindbergs novell ”Den sista berättelsen” – verkligen hade poesiläer för vrålande folkmassor på Globen? Det är ju ett skämt, ett litterärt grepp, men det är också en tanke allt vad litteraturen egentligen är. För jag tror att litteraturen är precis så politiskt viktigt, om inte lika spridd. Och den är såhär jävla cool.

fredag 11 maj 2012

Det är lugnt, vänta tills du är 60

Annika frågar vilka författare jag upptäckte förra året, och jag tänker direkt på den underbara Penelope Fitzgerald. Hon slog igenom som skönlitterär författare när hon var sextio år gammal. Sextio! Innan dess jobbade hon som lärare, startade en bokhandel, jobbade med allt möjligt och levde ett allmänt rikt liv. När hon sedan bestämde sig för att börja satsa på skrivande på producerade hon under återstoden av sitt liv nio böcker, varav tre blev nominerade till Booker-priset, och en bok fick det. De flesta människor skriver inte nio böcker om de så har hela livet på sig. Penelope (det känns missvisande att skriva Fitzgerald, han karl hann liksom först) påminner mig om att det finns tid till att leva många liv i det här livet, en insikt som ibland behövs väldigt mycket. Och det håller drömmen om Romanen levande.



Om man vill läsa något på studs kan man ju satsa på Offshore, eftersom det är den som till sist vann pris. Personligen skulle jag hellre, det är mycket tjat om den boken den här veckan, rekommendera The Bookshop, en sån där bok om böcker, som dessutom utspelar sig i en pittoresk engelsk by med introverta män som dock bara är buttra på utsidan. Kort är den också.

torsdag 10 maj 2012

Bok-bling

Jag vill inte bara läsa böckerna, skriva böckerna, äga böckerna. Jag vill också klä mig i dem, så långt som det är möjligt. Vad gäller kläder är utbudet ynkligt, men det finns ändå en hel del bokbling där ute. Den här broschen köpte jag till en vän en gång, för att hon förtjänar allt (bok)bling man kan tänka sig:



Etsy har så häftiga saker, och den här broschen tycker jag också verkligt mycket om. Men varför det finns sådan övervikt på broscher förstår jag inte alls. De måste ju vet att som bokälskare tangerar man ju ändå alltid tantlooken, oavsett ålder - vem vågar då gå loss och ha brosch?

tisdag 8 maj 2012

Oförmögen att nå bortom skithögen

Nu är jag också klar med Strindberg, en stund efter att P1 blev det. Jag är verkligen tacksam för att P1s bokcirkel väljer så bra och roliga personer till sitt program, ja, förutom den där gången då. För när jag lyssnar på hur de diskuterar texten fascineras jag över och njuter av allt de relaterar till, känner. Jag gillar hur de skrattar åt Strindbergs mustiga språk, och hur de allmänt hånar honom flera gånger, men också ser hans sida av saken. Det får mig också att nå den otrevliga självinsikten att jag inte vore en hälften så bra gäst i det programmet som jag i bra stunder tror att jag vore. För när de pratar om drömmar som går på tvärs, om klassklyftor, om samhällets ofrånkomliga inflytande och krav, så kan jag - överhuvudtaget - aldrig komma bortom han är en skithög han är en skithög han är en skithög. Så mycket för den analysen.

Hip hop och böckerna



Nästa gång ni ska kasta presenter över mig, vilket jag såklart hoppas att ni gör, kan ni ta den här. Jag älskar verkligt, verkligt mossiga gamla gubbar och deras poesi... Och så skulle den hjälpa när jag vill betona att jag tycker om ord, väl valda ord i alla sammanhang, och vackra böcker, alla typer av döda träd i olika former, och att den här bloggen handlar om allt det.

söndag 6 maj 2012

Om att köpa böcker

Det finns två sätt som jag går in i bokhandlar på. Antingen så vill jag läsa något, men jag vet inte vad. Då gäller det att bokhandeln är inspirerande. Det är som att gå omkring i en godisbutik och vela. Vill jag ha det här? Näää... Lakrits, nej, choklad, nej. Kanske man borde ta en frukt istället? Det här borde jag välja men vill inte.

Eller så är det något speciellt jag är sugen på, något jag sådär tvärvillha. Då rusar jag in, och för det allra mesta är svaret nej. Tyvärr, den har vi inte. Även om folk är trevliga och erbjuder sig att beställa den (om den inte är ur tryck, vilket ju är ofta nog). Då har jag redan förlorat fart i min önskan, och övergår till stadiet ovan, det planlösa drivandet mellan hyllorna. När jag är sugen på något speciellt slutar det för det mesta på stadsbiblioteket. O, våra underbara stadsbibliotek! För där står den för det mesta och väntat på mig, den där boken jag blev sådär slagen av att jag ville läsa.

fredag 4 maj 2012

Fråga bibliotekarien



Är inte fråga bibliotekarien det roligaste på DN i mannaminne? Hur man får damm från böcker, huruvida bibliotekarier får (eller måste?) ha skägg, och Jenny Lindh skriver allt med en sådan hysteriskt rolig och personlig bibliotekarieröst. Återigen, hurra för bibliotekarier!

torsdag 3 maj 2012

Böcker om böcker



Jag tycker otroligt mycket om metaböcker, alltså böcker som handlar om böcker. Det är också roligt att läsa om folk som skriver, men det ger mig alltid lite ångest över att jag just nu läser istället för att skriva. Böcker om böcker är något annat. Då känner jag bara att de är jag och böckerna i lång mysig gemenskap.

En tio-i topplista skulle kunna inkludera:
- 84 Charing Cross Road, Helene Hanff (en manisk omläsare från USA importerar böcker från England)
- A Novel bookstore, Laurence Cossé (entusiaster som öppnar bokhandel för endast bra böcker)
- The Bookshop, Penelope Fitzgerald (gammal tant öppnar bokhandel i tjurig liten by)
- Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap, Mary Ann Shaffer (skamlös feelgoodbok om en läsecirkel)
- The Journal of Dora Damage, Belinda Starling (spännande och läskigt om att binda in böckerna på 1800-talet)
- Var är Jane Eyre, Jasper Fforde (underbar alternativ verklighet där litteraturen blivit politik)
- Allt, Martina Lowden (för att påminnas om att böcker om böcker kan se ut på alla möjliga sätt)
- The Possessed, Elif Batuman (om att tycka om ryska romanförfattare lite för mycket. Och om Uzbekiskt bröd)
- Vindens skugga, Carlos Ruiz Zafón (rysande spännande om vad en bok kan ställa till med)
- Jane Austen Book Club, Karen Joy Fowler (inte så lite för att jag är kär i Grigg)

onsdag 2 maj 2012

För ögat men inte för läsning



Vissa utgåvor är så vackra att jag vill äta upp dem. Så är det med Collector's Library Pocket Book Edition. De är så fina, framsidan är helt i stämning med boken, de är små och söta, sidorna har guldkant – märks det att jag är helt förtrollad? Men de är hopplösa att läsa. Närsynt som en mullvad kisar jag, sidorna är för tunna, och själva boken är så liten för att hålla och bläddra bekvämt. Jag vet verkligen inte riktigt var jag står här. Jag vill ju egentligen bara köpa böcker för att läsa dem, inte läsa dem i en utgåva och äga en annan. Men hur ska då bibliofilen i mig hantera utgåvor som denna?

tisdag 1 maj 2012

Ett annat sorts lästips

Ibland måste jag skriva av vissa stycken ur böcker, och det är hopplöst att hålla boken öppen. Jag balanserar datorn på en sida, jag lägger mobilen på den andra, jag lägger dit pennor, glasögon, allt som finns i närheten. Men vissa böcker är motspänstiga, och jag tappar ut tekoppar, vatten och allt möjligt som jag inte skulle våga erkänna för bibliotekarier när de plötsligt slår igen.

Lösningen har visat sig lika enkel som genial: jättestora klädnypor, som varken skadar boken eller låter den slå igen. Läslycka!

måndag 30 april 2012

Bokhandväskor



Vem som helst kan få göra en sån här åt mig. Eller ge mig en hög med pengar. Lycka för den som vill öppet manifestera sin kärlek till böcker (genom brutal deformation för modets skull, så som verklig kärlek uttrycks...):

söndag 29 april 2012

lördag 28 april 2012

Hur får det finnas flygplatser utan böcker?



Jag är ute och reser igen. Och trots långa resonemang med mig själv och alla runt mig om vad jag ska packa, så kommer jag i slutändan ändå att falla för någon bok på flygplatsbokhandeln. Det ingår i själva processen att flyga. Det är så mycket obligatorisk väntetid, i synnerhet eftersom jag ofta måste byta. Då strosar man, köper mat till överpris, och hamnar till sist i bokhandeln. Man tjuvläser en stund, och väljer sen något annat.

Men det finns flygplatser som inte har någon bokhandel - denna misär! I synnerhet när man är utan bok. Jag har trott att en bokhandel är en självklar del av varje någorlunda stor flygplats, men icket. Ibland är man helt utlämnad till något litet ställ bredvid godiset vid kassan i tax free-btuiken. Jag har stått och olyckligt tummat pocketupplagor av 'How To Best Organise Your Employees' (inte för att jag har några anställda...) och 'How To make Your Business successful' (... kanske är det för att jag inte har någon anställda som min business går så illa?) och tänkt att kanske är de lite intressanta ändå?

fredag 27 april 2012

Om att vara en sån som läser ryssar



Häromdan läste jag ut Elif Batumans bok "The Possessed, Adventures with Russian Books and the People Who Read Them". Jag var först lite förvirrad kring framsidan, som kändes mycket mer lättsam än boken. Men bit för bit charmade Elif Batuman byxorna av mig – här är någon med en relation till de gamla författarna, som också lyckas förmedla det.

Jag och bästisen hade en rysk period under ett par (okej, ganska många år), och det var annorlunda än läsningen innan, och efter. Det är helt enkelt något annorlunda med att läsa just ryssar. En av mina favoriter är Onda Andar, vars engelska titel är The Possessed – därav Elif Batumans titel. Men det finns något extremt självgott med att ha en personlig relation till litteratur som uppfattas som svår. Det finns under utan i Batumans bok, och det fanns klart och tydligt i min läsning under tonåren. Jag och bästisen åkte till Dostojevkis hus, vi kallade familjärt Pushkin för Old Monkeyface, och jag talade högt och vitt om hur lättläst krig och fred var. Vi lät oss beröras av Solzjenitsyn, vi översatte Gogol. Att läsa just ryssarna var ett sätt för oss att demonstrera vilka vi ville vara, och ett sätt att visa att vi inte hörde till småstaden där vi bodde.

De bra bitarna om Batuman handlar om hennes personliga relation till den ryska litteraturen. Man får följa hennes väg till och genom en forskarutbildning i rysk litteratur, och stundtals blir det väl mycket namn och titlar och anekdoter utan sammanhang. Men ibland glimrar det till, som när hon ifrågasätter varför hon var tvungen att fascineras av rysk litteratur istället för engelsk eller turkisk (hon är andra generationens invandrare från Turkiet i USA), men kommer fram till att som med all kärlek, så kan man inte välja eller värja sig. Det handlar inte om att bli någon annan i sin fascination, det gäller bara att vara tacksam för att man blivit helt possessed. Jag önskar jag hade förstått det då.

torsdag 26 april 2012

Bokpackad

Det gick åt skogen med min välbalanserade bokpackning. Paketet med hungerspelen kom äntligen fram, och jag kastade ner alla tre i väskan och for. Första boken var utläst innan jag ens var framme, och nu är jag trött, lite illamående och har kastat mig in i bok nummer två. Jag skulle kunna ha den närvarande på min mobil också, så här:
Men i ärlighetens namn är jag hungerspelshög så det räcker. Var det inte någon som skulle sova och jobba?

onsdag 25 april 2012

Packa böcker

Jag ska snart ut och resa igen, och det är ständigt samma dilemma vad man ska packa. Vad är jag sugen på att läsa just nu? På planet? Läsa där? Kommer det vara samma sak, eller vill jag har några olika att växla mellan. Och den alltid lika brännande frågan - hur många böcker behövs för att man inte ska stå utan? Vissa resor tror man att det ska bli massor av tid att läsa, och så kommer man hem halvvägs genom den första. Och sen är plötsligt planet fem timmar försenat och man sitter där med en Agatha Christie som räcker i en kvart.

Jag läser allra mest på resande fot: på bussen, på tåget, på tunnelbanan och på flyget. Och framförallt läser jag väntandes på alla dessa färdmedel. Det är den sorgliga anledningen till att jag har så få inbundna böcker, och att jag läst så få av de inbundna böcker som jag har, trots att de är så vackra. Jag orkar helt enkelt aldrig bära med mig dem.

Så vad tror ni? Tre böcker – en tjock och tung bok som backup, någon tunnis som uppmuntran att börja med, och något mysigt om resan blir jobbig?