När fröjd ändå blir ett måste på något vänster

Jag läser Middlemarch. Jag har läst Middlemarch. Jag kommer läsa Middlemarch. Jag har hetsläst den här boken under större delen av sommaren, som det känns, och nu har jag 200 sidor kvar. Det är inte så mycket, men det kommer kräva en hel del tid ännu tills boken är utläst.

Och det märkliga med det, det är att det är en så bra bok. Jag tycker verkligen våldsamt mycket om den, om miljön, om alla intressanta och djupgående personporträtt som får en att förstå varenda människa i socknen, hög som låg. Språket får mig att skratta, handlingen håller mig på tårna hela tiden, och ändå kan jag inte annat än längta efter att bli klar.

Så har jag känt inför många riktigt häftiga läsupplevelser, jag har på något vis inte riktigt ro att låta dem ta den tid de tar, och istället tröttnar jag lite på att befinna mig i samma värld alltför länge, och börjar läsa oftare, längre sjok, och snabbare. För att bli klar, och vips så är det ett måste att bli klar, ytterligare en sak att kunna pricka av i livet.

Men egentligen skulle jag ju vilja skriva långa reflektioner över var och varannan sida i boken. Jag tycker om hennes sätt att beskriva när ekonomin inte går ihop, och båda i hushållet står oförstående och handfallna inför detta, och man förstår dem samtidigt som man såg det komma från första kurtisen. Eller när hon kan ha en lång förklaring av hur en mans paradis inte nödvändigtvis är densamma som hans son, och hur vi som människor aldrig riktigt kan förstå varandra.

Det skulle jag säga är som kärnan i hela boken – hur människorna i boken hela tiden dras till varandra, interagerar, grälar, blir kära, men aldrig riktigt kan förstå varandra. Alla dess verkliga, mångbottnade och förståeliga (om än inte alltid sympatiska) karaktärer kretsar och kretsar runt varandra utan att någonsin riktigt lyckas mötas rent intellektuellt. Är det konstigt, när jag inte ens förstår mig själv och hur jag lyckas göra riktigt bra läsning till ett vardagsmåste i klass med köpa tandkräm?