Vi läste Miréo, hans mest kända verk, som är en sådan där hopplös episk dikt. Alltså en långt narrativ på vers, vilket bara det kräver mycket av en, och som får mig att båda ifrågasätta min litterära och intellektuella förmåga. Var är de egentligen? Vem pratar? Vem pratar nu – samma som förut? Är det en metafor eller gick solen just upp på riktigt? Vad är det som pågår? Godmorgon och goddag yxskaft för det mesta, med andra ord.
En text som dessutom hade till syfte att återuppväcka ett helt språk som ett litterärt språk (eller dialekt, beroende på var man står i den debatten) blir extra problematiskt att läsa i översättning, man känner hela tiden att man missar poängen. Men efter min kamp med Prudhomme fanns det inte på kartan att försöka läsa Mistral på provensalska. Så här ser boken förresten ut i en samtida illustration. Vad är det med den här tiden och små fötter? Strindberg obsessar ju också om Siri von Essens sexiga små fossingar. Tacka vet jag rejäla fötter och någonstans att gå.
Det här boken sällar sig till min starkaste kategori: böcker jag läser så att ni slipper. Den här kan ni leva utan. Mitt bästa argument för detta är handlingen självt: Den vackra flickan blir kär i en korgmakares son – complications ensues. Hon ger sig ut på vandring i öknen, men glömmer sin hatt, får solsting och dör (!?). Men då ser hon helgonen, så det är lite okej ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar