Nobelprojektet – Henryk Sienkiewicz

Vi lämnade – till sist! – 1904 bakom oss och kom fram till 1905 och Henryk Sienkiewicz som skrev boken "Med eld och svärd". Han är vår förste polske nobelpristagare, och den största stavningsutmaningen hittills bland författarna, men också boken med den hittills bästa titeln. Eld och svärd, vad kan gå fel med det? Polen har faktiskt inte mindre än fyra nobelpristagare, vilket gör dem nia i topplistan över länderna med flest pristagare, de har lika många som Irland.

Och mycket eld och svärd blev det, i synnerhet det senare. Den här boken var rolig, och otroligt lättläst, men känns som en pojkbok, som en äventyrsroman. Tänk er massor av olika hjältemodiga karlar, renhjärtade härskare och dundrade över slätterna på hästryggen. Massor av lustiga, läskiga eller ondskefulla bifigurer passerar revy och huvudpersonen är egentligen ganska beige i jämförelse – lite som i en klassisk gammal fantasyroman. Nobelpriset har verkligen gått igenom en viss litterär utveckling sedan den först började. Den här kopplar troligen mest till den idealistiska draget i mening politisk idealism, för det är en hel del snack om hur kosacker är, sådär egentligen, och hur polacker är, och vilka män som egentligen är bäst lämpade att styra.

Det ingår också ett obegripligt kärlekspar, varav den beige hjälten är en, som faller så djupt för varandra att inget kan få dem isär de närmaste tvåhundra sidorna, för de har ju ändå suttit och pratat och tittat in i varandras ögon i – en kvart? Tjugo minuter? Jag säger inget om kärlek vid första ögonkastet, jag säger bara att jag skulle nog satsa på någon av hjältens polare som räddar mig (om och om och om igen), och inte hänga upp mig så på killen som passerade min familjs gård för ett halvår sedan.

Jag tyckte också att det var hysteriskt roligt hur man valt att porträttera denna hyperkyska madonnafigur som den kvinnliga protagonisten är. Det här tyckte någon kändes som en rimlig avbildning av en karaktär som i boken knappt gläntade på pälskappan:

Fast det absolut finaste är en av bihistorierna om litauern Pan Longin, som svurit att leva i kyskhet tills han har uppfyllt sitt mål: att upprätta sin stolta släkts ära. Hans anfader lyckades hugga av tre huvuden med ett enda hugg, och Pan Longin är besluten att göra detsamma innan han gifter sig. Så han vandrar runt i historien, ser med stora blanka ögon på alla vackra kvinnor, trängtar och gnäller om att få komma ut i strid. När han till sist, efter många, många strapatser verkligen lyckas med detta ler han bara blygsamt och säger tyst "jo, de stod så lägligt till". Fina Pan Longin som får ett så sorgligt slut att jag var tvungen att gråta en skvätt.


Ett viktigt plus är att min Nobelvapendragare fick tag på den här boken i den finaste utgåvan, det vill säga i "Vårt hems Nobelbibliotek", fina små halvfranska band från 20-talet. Då valdes några titlar ut på känn, tyvärr inte alla, och de släppte det i dessa fina band. Ett plus är också inledningar som denna, där de säger att "Med eld och svärd" är speciellt intressant för en svensk publik, eftersom vi ju var i Polen och plundrade under 30-åriga kriget. Ja, för historiska romaner som inte relaterar till svensk stormaktstid har ju begränsat värde, eller?

Men är det ändå inte märkligt att det inte har gjort några samlade utgåvor av nobelpristagare sedan dess i Sverige? Nog måste det finnas fler Nobelnördar än jag och min vapendragare? Än större anledning att försöka få så många böcker som möjligt i den här utgåvan så länge vi kan:

Nobelprojektet – José Echegaray

Strax efter Mistral läste vi José Echegaray, som delade på nobelpriset 1904 med honom.

Att läsa pjäser är lite besvärligt, tycker jag. Det är svårt att känna att det blir lika levande som att se det på scen, och därför också lite svårt att visualisera karaktärerna, eftersom detta inte görs som i en roman. Vi läste två pjäser, 'The Great Galeoto' och 'Folly or Saintliness', som båda var mer lättillgängliga än Mistrals episka diktning, men där läsningen försvårades av författarens moraliska ambitioner.

För Echegaray skriver mycket om moral, och hur man bör bete sig, men det är mycket oklart för en modern läsare vem som egentligen beter sig moraliskt här. Det är snarare en klassik berättelse av självupptagna karlar som fastnar i sitt Stora Konstnärliga Inre och därmed gör livet livet eländigt för dem runt sig, i synnerhet kvinnorna.

Den mest intressanta delen av berättelserna var ändå hans diskussion om galenskap, och hur tunn gränsen kan vara mellan, som han säger, 'fool and saint'. Om precis alla runt en tror att en sak är sann, vad spelar det för roll om han har rätt, i alla praktiska bemärkelser blir han ju då galen. Och utan att berätta den faktiska ganska dramatiska handlingen för er: finns det lögner som är uppoffrande kärlekshandlingar? Och är de då inte moraliskt försvarbara? Det är ju lättare att tycka det om man inte är uppfostrar i ett moralsystem där lögnen i sig är problematisk, utan mest då den sårar andra. Men ändå, den självuppoffrande amman satt sig i minnet.

Men vad jag mest kommer minnas den här boken för är förordet. För det är något speciellt med en bok som till och med översättaren själv tycker är lite sådär. Hon skriver att "it would be an agreeable task to come forward with a Spanish Shakespeare. But Don José Echegaray is no such thing. He bears no resemblance to the new geniuses hailed with such delight." Hon fortsätter att "He has none of of subtlety of Maeterlinck" och att hans skrivande "reveals neither depth nor luminous thought". Och man undrar - varför i hela friden ville du då översätta den? Var det ont om jobb det året? Men det är ett uppfriskande förord; de brukar vara så hysteriskt överpositiva.

Så vad säger vi då om 1904? Man kan nog klara sig utan den här boken också, när det kommer till kritan. Jag funderar nu över hela 1904: rysk-japanska kriget, den poänglösa larmsignalen 1904, en massa storbränder – det kanske bara inte var något vidare år.

Nobelprojektet - Frédéric Mistral

Det är ingen vidare hastighet på bloggandet här, men däremot så har takten på läsandet i nobelprojektet äntligen ökat. Redan innan sommaren blev vi klara med Frédéric Mistral, som fick nobelpriset 1904.

Vi läste Miréo, hans mest kända verk, som är en sådan där hopplös episk dikt. Alltså en långt narrativ på vers, vilket bara det kräver mycket av en, och som får mig att båda ifrågasätta min litterära och intellektuella förmåga. Var är de egentligen? Vem pratar? Vem pratar nu – samma som förut? Är det en metafor eller gick solen just upp på riktigt? Vad är det som pågår? Godmorgon och goddag yxskaft för det mesta, med andra ord.

En text som dessutom hade till syfte att återuppväcka ett helt språk som ett litterärt språk (eller dialekt, beroende på var man står i den debatten) blir extra problematiskt att läsa i översättning, man känner hela tiden att man missar poängen. Men efter min kamp med Prudhomme fanns det inte på kartan att försöka läsa Mistral på provensalska. Så här ser boken förresten ut i en samtida illustration. Vad är det med den här tiden och små fötter? Strindberg obsessar ju också om Siri von Essens sexiga små fossingar. Tacka vet jag rejäla fötter och någonstans att gå.

Det här boken sällar sig till min starkaste kategori: böcker jag läser så att ni slipper. Den här kan ni leva utan. Mitt bästa argument för detta är handlingen självt: Den vackra flickan blir kär i en korgmakares son – complications ensues. Hon ger sig ut på vandring i öknen, men glömmer sin hatt, får solsting och dör (!?). Men då ser hon helgonen, så det är lite okej ändå.

Nobelprojektet – Björnstjerne Björnson

Nobelprojektet strävar på, nu i lite raskare takt, och har tagit sig fram till den första romanförfattaren: Björnstjerne Björnson, som fick nobelpriset 1903. Det har varit en lång, hård väg, men nu börjar det faktiskt kännas lite som nedförsbacke.




Vi läste Synnöve Solbacken och Arne (inte för att vara överambitiösa utan för att de var i samma utgåva, en ljuvlig liten läderinbunden sak, som till och med luktade gott). Det här är det närmaste mysbok som vi har kommit hittills. Vad som slog mig med Björnson var framförallt de otroliga naturbeskrivningarna. De var inte långa och tråkiga, sådana som man (jag) ofta skummar igenom, utan natur som är en del av själva historien. Natur som självt berättar något, som för handlingen framåt.

Han är förgulligar visserligen böndernas levnadsvillkor, vilket också märks på titeln - folklivsberättelser - men jag var redo att förlåta det mesta efter Prudhomme och Mommsen. Man vill gärna tänka att nobelpristagarna ska vara lite svåra och creddiga, men det här är våldsamt lättläst. Lite roligt, lite spännande, och flyter snabbt och ledigt. Den första historien är ganska enkel att ta till sig, en slags Romeo och Julia med två ungdomar på var sin gård, men som ser varandra över dalen. Han i skuggan, hon i ljuset. Plus lite religion och slagsmål på det. Den andra historien, Arne, är betydligt svårare att veta vad jag ska göra av, eftersom folk agerar helt obegripligt: kvinnor gifter sig med misshandlande män; mödrar lurar sina söner så att de inte ska få uppfylla sina drömmar; folk tvingas in i opassande äktenskap av sina föräldrar. Men en sak tycker jag om, och det är att Björnson skriver om människor. Det handlar bara om personligheter, öden och drömmar. All the good stuff.

Nobelprojektet - Theodor Mommsen

Det är alltså inte så att vi gett upp på Nobelprojektet, böckerna har bara varit lite... svårtuggade. Nästa bok i ordningen är Theodor Mommsens "The rise and fall of the roman republic". Det var boken som han fick pridet för, specifikt nämnd i motiveringen, och enligt reglerna är det alltså den som ska läsas. Den, liksom Sully Prudhomme, var inte speciellt lätt att få tag på. Är det inte en smula märkligt att det inte finns en samlad utgåva av alla nobelpristagare? Ni vet, skinnband, ett litet förord, något man kan prenumerera på så som man kunde med Strindbergs nationalupplaga. Jag kan omöjligt vara den första som tänker på det.






Jag ska strax komma till innehållet, men motståndet mot att ta det till sig måste nämnas. För den här utgåvan var ryslig. Jag är inte speciellt noga med hur böcker ser ut, ska nämnas, inte för att läsa det. Jag läser inbundet, jag läser pocket, jag gillar Print on Demand och tänker sällan på val av typsnitt och sådant. Men det här var bara fånigt. Bokens framsida får ingen att hoppa i höjden av lycka, men det må ju vara hänt. Problemet är sättningen. En ojämn inscanning (!) där bokstäverna inte var riktigt svarta och sidorna inte riktigt vita, utan allt gick genom ett slags grå raster, och dessutom satt de inscannade grå sidorna snett, med varierade vinkel, på boksidorna.

Hur som helst så är Mommsen vad man med fackspråk skulle kalla en s.k. surgubbe. Han utgör ett lysande exempel på att historia brukade handla om att titta på historiens stora män, och lära sig och inspireras av deras handlingar. Intressant nog är de sällan riktigt onda eller goda, utan snarare kapabla eller inte. Och de flesta är kapabla. Stora män, som är intelligenta och framsynta, gärna på båda sidor av stora fältslag. Han använder Rom för att tala om hur en civilisation borde vara, och därför slutar han också med kejsartidens början - mycket praktiskt. Och kvinnor och slavar är självklart inte riktigt människor. Det skrämmande är hur mycket av den här bilden som lever kvar. Inte i forskningen, men i det allmänna historiemedvetandet, populärvetenskapliga böcker och romaner om romarriket. När ska vi släppa idén om Rom som vår civilisations bas, och därmed förebild?

För Mommsen är tydlig på att det bara var Rom som var något att ha. Inga annan civilisationer påverkade eller inspirerade Rom, det var de inte tillräckligt 'högstående för'. Etruskerna var obildade, Kartagerna dekadenta. Varje gång en civilisation eller era höll på att gå mot sitt slut märktes detta på tre tydliga tecken: moraliskt förfall, lyxkonsumtion, och kvinnors ökade inflytande och rättigheter. Om Mommsen levt idag hade han stått med en pappskylt och skrikit 'Repent, the end is near!'. Jag tror vi klarar oss utan honom.

Nobelprojektet – Sully Prudhomme

Jag och min läsande väninna har världens bästa projekt.: vi ska läsa något av alla nobelpristagare, i tur och ordning.

Det började en smula tungt, den förste person som fick nobelpriset (1901), var den franske diktaren Sully Prudhomme. Inte nog med att det var en fransk poet, han fanns dessutom inte att få tag på på svenska. Eller engelska. Faktum är att han inte var så lätt att få tag på alls.



Till sist inköptes till makalöst överpris hans "Les vaines tendresses", som vi med blod, svett och tårar översatte och slet oss igenom. Och visst finns det fina bitar. Ibland sätter han fingret så väl på en känsla: han beskriver ångesten inför döden, viljan att till fullo leva livet, och i den fina "Au bord de l'eau" får man verkligen känslan av att sitta, vid vattenkanten, med sin älskade, och veta att trots att molnen svävar förbi och tiden går, så varar den gemenskapen och den kärleken i just den stunden för alltid.

Men det är tyvärr få av dikterna som är av den typen. De allra flesta är självgoda gnällanden om hur han är för djup, för svår, för det vanliga livet och den vanliga kärleken. Och jag blir rasande. Genom att sätta kvinnor på piedestal gör han dem till mindre än människor, och trots att han säger sig avguda kvinnan pendlar hans dikter mellan att alienera, svartmåla eller infantilisera kvinnor - ibland alltihop på samma gång. Jag kopplar honom till den typ av socialt skygga killar som idealiserar kvinnor så våldsamt att de inte kan bli aktiva, levande personer, utan bara passiva objekt inom av dem uppsatta handlingsramar, och effekten blir djupt obehaglig.