Nobelprojektet – Henryk Sienkiewicz

Vi lämnade – till sist! – 1904 bakom oss och kom fram till 1905 och Henryk Sienkiewicz som skrev boken "Med eld och svärd". Han är vår förste polske nobelpristagare, och den största stavningsutmaningen hittills bland författarna, men också boken med den hittills bästa titeln. Eld och svärd, vad kan gå fel med det? Polen har faktiskt inte mindre än fyra nobelpristagare, vilket gör dem nia i topplistan över länderna med flest pristagare, de har lika många som Irland.

Och mycket eld och svärd blev det, i synnerhet det senare. Den här boken var rolig, och otroligt lättläst, men känns som en pojkbok, som en äventyrsroman. Tänk er massor av olika hjältemodiga karlar, renhjärtade härskare och dundrade över slätterna på hästryggen. Massor av lustiga, läskiga eller ondskefulla bifigurer passerar revy och huvudpersonen är egentligen ganska beige i jämförelse – lite som i en klassisk gammal fantasyroman. Nobelpriset har verkligen gått igenom en viss litterär utveckling sedan den först började. Den här kopplar troligen mest till den idealistiska draget i mening politisk idealism, för det är en hel del snack om hur kosacker är, sådär egentligen, och hur polacker är, och vilka män som egentligen är bäst lämpade att styra.

Det ingår också ett obegripligt kärlekspar, varav den beige hjälten är en, som faller så djupt för varandra att inget kan få dem isär de närmaste tvåhundra sidorna, för de har ju ändå suttit och pratat och tittat in i varandras ögon i – en kvart? Tjugo minuter? Jag säger inget om kärlek vid första ögonkastet, jag säger bara att jag skulle nog satsa på någon av hjältens polare som räddar mig (om och om och om igen), och inte hänga upp mig så på killen som passerade min familjs gård för ett halvår sedan.

Jag tyckte också att det var hysteriskt roligt hur man valt att porträttera denna hyperkyska madonnafigur som den kvinnliga protagonisten är. Det här tyckte någon kändes som en rimlig avbildning av en karaktär som i boken knappt gläntade på pälskappan:

Fast det absolut finaste är en av bihistorierna om litauern Pan Longin, som svurit att leva i kyskhet tills han har uppfyllt sitt mål: att upprätta sin stolta släkts ära. Hans anfader lyckades hugga av tre huvuden med ett enda hugg, och Pan Longin är besluten att göra detsamma innan han gifter sig. Så han vandrar runt i historien, ser med stora blanka ögon på alla vackra kvinnor, trängtar och gnäller om att få komma ut i strid. När han till sist, efter många, många strapatser verkligen lyckas med detta ler han bara blygsamt och säger tyst "jo, de stod så lägligt till". Fina Pan Longin som får ett så sorgligt slut att jag var tvungen att gråta en skvätt.


Ett viktigt plus är att min Nobelvapendragare fick tag på den här boken i den finaste utgåvan, det vill säga i "Vårt hems Nobelbibliotek", fina små halvfranska band från 20-talet. Då valdes några titlar ut på känn, tyvärr inte alla, och de släppte det i dessa fina band. Ett plus är också inledningar som denna, där de säger att "Med eld och svärd" är speciellt intressant för en svensk publik, eftersom vi ju var i Polen och plundrade under 30-åriga kriget. Ja, för historiska romaner som inte relaterar till svensk stormaktstid har ju begränsat värde, eller?

Men är det ändå inte märkligt att det inte har gjort några samlade utgåvor av nobelpristagare sedan dess i Sverige? Nog måste det finnas fler Nobelnördar än jag och min vapendragare? Än större anledning att försöka få så många böcker som möjligt i den här utgåvan så länge vi kan: