söndag 8 april 2012

Nobelprojektet – Sully Prudhomme

Jag och min läsande väninna har världens bästa projekt.: vi ska läsa något av alla nobelpristagare, i tur och ordning.

Det började en smula tungt, den förste person som fick nobelpriset (1901), var den franske diktaren Sully Prudhomme. Inte nog med att det var en fransk poet, han fanns dessutom inte att få tag på på svenska. Eller engelska. Faktum är att han inte var så lätt att få tag på alls.



Till sist inköptes till makalöst överpris hans "Les vaines tendresses", som vi med blod, svett och tårar översatte och slet oss igenom. Och visst finns det fina bitar. Ibland sätter han fingret så väl på en känsla: han beskriver ångesten inför döden, viljan att till fullo leva livet, och i den fina "Au bord de l'eau" får man verkligen känslan av att sitta, vid vattenkanten, med sin älskade, och veta att trots att molnen svävar förbi och tiden går, så varar den gemenskapen och den kärleken i just den stunden för alltid.

Men det är tyvärr få av dikterna som är av den typen. De allra flesta är självgoda gnällanden om hur han är för djup, för svår, för det vanliga livet och den vanliga kärleken. Och jag blir rasande. Genom att sätta kvinnor på piedestal gör han dem till mindre än människor, och trots att han säger sig avguda kvinnan pendlar hans dikter mellan att alienera, svartmåla eller infantilisera kvinnor - ibland alltihop på samma gång. Jag kopplar honom till den typ av socialt skygga killar som idealiserar kvinnor så våldsamt att de inte kan bli aktiva, levande personer, utan bara passiva objekt inom av dem uppsatta handlingsramar, och effekten blir djupt obehaglig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar