Vi läste Synnöve Solbacken och Arne (inte för att vara överambitiösa utan för att de var i samma utgåva, en ljuvlig liten läderinbunden sak, som till och med luktade gott). Det här är det närmaste mysbok som vi har kommit hittills. Vad som slog mig med Björnson var framförallt de otroliga naturbeskrivningarna. De var inte långa och tråkiga, sådana som man (jag) ofta skummar igenom, utan natur som är en del av själva historien. Natur som självt berättar något, som för handlingen framåt.
Han är förgulligar visserligen böndernas levnadsvillkor, vilket också märks på titeln - folklivsberättelser - men jag var redo att förlåta det mesta efter Prudhomme och Mommsen. Man vill gärna tänka att nobelpristagarna ska vara lite svåra och creddiga, men det här är våldsamt lättläst. Lite roligt, lite spännande, och flyter snabbt och ledigt. Den första historien är ganska enkel att ta till sig, en slags Romeo och Julia med två ungdomar på var sin gård, men som ser varandra över dalen. Han i skuggan, hon i ljuset. Plus lite religion och slagsmål på det. Den andra historien, Arne, är betydligt svårare att veta vad jag ska göra av, eftersom folk agerar helt obegripligt: kvinnor gifter sig med misshandlande män; mödrar lurar sina söner så att de inte ska få uppfylla sina drömmar; folk tvingas in i opassande äktenskap av sina föräldrar. Men en sak tycker jag om, och det är att Björnson skriver om människor. Det handlar bara om personligheter, öden och drömmar. All the good stuff.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar