Idag kom Strindbergs 'En dåres försvarstal' nerdimpande i brevlådan. Jag förväntar mig att ni allihop redan läser den – alla följer vi ju P1. P1s bokcirkel är det bästa som har hänt i svensk media på länge. Jag har följt alla avsnitten (utom Jane Eyre eftersom jag inte tål Björn Ranelid, jag klarade helt enkelt inte av att lyssna mer än ett halvt avsnitt. Men jag rättfärdigade det med att jag redan hade läst boken).
Jag läser böcker i flera olika bokcirklar, och jag tycker så mycket om hur det får en att läsa, långsammare, med mer eftertanke, till och med på det här sättet är man inte själv pratar. Och p1s bokcirkel får mig att känna mig delaktig, till och med när jag lyssnar på avsnitten i efterhand.
Nu är det Strindberg, och jag ser fram emot det, men i vår sätter jag min hatt på att vi vänder oss utanför Sveriges gränser igen – mer än två svenskar i rad känns osannolikt. Min generella betraktelse är dessutom att äldst är bäst (med undantag för Den Onämnbare här ovan). Få är så bra som Carin Mannheimer, men det verkar som att ett lugn och en distans till sig själv - och därför närhet till boken - kommer med åren. De yngre författarna pratar ofta om sig själva istället för boken. Återstår att se om Åsa Moberg kan leva upp till mina förväntningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar