I bokcirkeln som jag är med i läser vi stundtals väldigt creddiga böcker: Virgina Woolfs ljuvliga 'Vågorna', Oscar Wildes gnälliga 'De Profundis' eller Eva-Marie Liffners hopplösa 'Lacrimosa'. I ett annat gemensamt bokprojekt har jag för avsikt att plöja igenom nobelpristagarna, i turordning. Jag tycker dessutom om poesi. Med ett ord är jag våldsamt pretentiös. Jag har dessutom redan erkänt att jag dömer de som ger mig dåliga boktips. Men jag dömer inte den som läser dåliga böcker, därför att gör det ju själv så gärna.
Det är inte bara av misstag. Jag uppskattar verkligen litteratur som mest är lättläst och underhållande, och som är skrivet för att ha ett starkt driv. När jag valde 'Cirkeln' till vår bokcirkel ångrade jag mig inte det minsta. Vilken ljuvlig Kitsch! "Skolan är en ondskans plats" – det vet ju var och en som gått på högstadiet, liksom den grundläggande sanningen att varken ens rektor eller ens mattelärare är att lita på! För mig fyller böcker som Cirkeln samma funktion som TV-serier, för den som tittar på sådana. Eller som en romantisk 'komedi på TV. Man kommer hem från jobbet, man är trött. Man slösurfar tills man har så tråkigt att man äter. Och sedan vill man ha något som man orkar med, men som ändå är roligt. Som kan få vara sorgligt eller spännande, men som inte får ta så mycket ut av en att man inte orkar med något annat sedan. Bra skit, helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar