En jävla helkväll

Så vi drog väl in där på plejset, och Conny stegade fram till baren och kirrade en Tranströmer och en Forssell. Och det vet ju alla hur fint det sitter med en oläst Tranströmer efter en hård arbetsvecka. Sen kom Bettan och hennes polare och beställde in Stig Larssons samlade bara för att visa att dom inte bangade. Och på den vägen var det. Så fort en diktsam- ling var slut så köpte vi en ny; Jäderlund, William-Olsson, Eggehorn, Frostensson. Vi testade nästan allt dom hade på stället. Okej det drog grymt med stålar, men jag menar, har man just fått löning vill man ju slå på stort. Och sen när vi blivit rejält inspirerade framåt småtimmarna, så kom Berra och frågade om vi hade lust att hänga med hem till honom och läsa gamla recensioner av Horace Engdahl. Vilken jävla helkväll alltså.

Magnus Skånberg

Så rock'n'roll är vi som läser poesi. Hur kan Magnus Skånberg inte vara mer känd än har är? Kanske är det för det tydliga självironin och insikten om sakers perspektiv? Sådant som saknas i stora mansböcker, och just det som jag tycker gör texterna läsvärda. Tänk om Jack Kerouac istället för att rusa omkring och beställa öl och byta kvinnor med sina polare hade vågat skriva en mindre konventionell rebell? Hur roligt är det inte i Jason Ffordes Thursday Next-romaner att inkorporera hela den västerländska kanon och göra den dammiga litteraturen föremål för politik på högsta nivå. Det finns också andra svenska exempel på de som vågar sätta litteraturen i ett annat sammanhang, och därigenom visa allt det är och inte är. Tänk om Göran Sonnevi – som i Stefan Lindbergs novell ”Den sista berättelsen” – verkligen hade poesiläer för vrålande folkmassor på Globen? Det är ju ett skämt, ett litterärt grepp, men det är också en tanke allt vad litteraturen egentligen är. För jag tror att litteraturen är precis så politiskt viktigt, om inte lika spridd. Och den är såhär jävla cool.