Jag har inte riktigt släppt det här med Strindberg än. Och jag menar ju inte riktigt Strindberg, utan min traumatiska läsning av En dåres försvarstal. Det som fortsätter förvirra mig är varför vi inte bara anordnar ett stort bokbål, utan istället tycker att hela Stockholm ska ta den till sig (den är Stockholm läser-boken 2012). Och det får mig att tänka på när jag gick och såg på uppsättning av Valerie Solanas Scum-manifest på Turteatern.
Det var en otroligt bra föreställning. Rolig, engagerande. Den hade självdistans, perspektiv, allt det som saknas i Strindbergs text. Skådespelarna mordhotades, det blev stor debatt under flera månader, på ett så tröttsamt sätt att jag inte ens orkar återge det här. Förutom att gå och se pjäsen innan man säger något, så rekommenderar jag att faktiskt läsa S.C.U.M.-manifestet. Det är kort, och det finns på nätet, bland annat här. Annars kan man vända sig till Sara Stridsberg fina översättning till svenska, som pjäsen bygger på. Valerie Solanas är ingen filosof att bygga ett samhälle på; texten är märklig, förvirrad och stundtals självmotsägande, men den är intressant, och den är rasande. Med rätta. För om det här är det absolut värsta en kvinna någonsin sagt om män, efter årtusenden av vad män sagt om kvinnor (på många, om inte alla, håll i världen), och gjort mot kvinnor, efter vad Strindberg tillåts häva ur sig, då borde det bara bli applåder och blommor för att det ger oss en liten smula perspektiv på vansinnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar