Nobelprojektet - Theodor Mommsen

Det är alltså inte så att vi gett upp på Nobelprojektet, böckerna har bara varit lite... svårtuggade. Nästa bok i ordningen är Theodor Mommsens "The rise and fall of the roman republic". Det var boken som han fick pridet för, specifikt nämnd i motiveringen, och enligt reglerna är det alltså den som ska läsas. Den, liksom Sully Prudhomme, var inte speciellt lätt att få tag på. Är det inte en smula märkligt att det inte finns en samlad utgåva av alla nobelpristagare? Ni vet, skinnband, ett litet förord, något man kan prenumerera på så som man kunde med Strindbergs nationalupplaga. Jag kan omöjligt vara den första som tänker på det.






Jag ska strax komma till innehållet, men motståndet mot att ta det till sig måste nämnas. För den här utgåvan var ryslig. Jag är inte speciellt noga med hur böcker ser ut, ska nämnas, inte för att läsa det. Jag läser inbundet, jag läser pocket, jag gillar Print on Demand och tänker sällan på val av typsnitt och sådant. Men det här var bara fånigt. Bokens framsida får ingen att hoppa i höjden av lycka, men det må ju vara hänt. Problemet är sättningen. En ojämn inscanning (!) där bokstäverna inte var riktigt svarta och sidorna inte riktigt vita, utan allt gick genom ett slags grå raster, och dessutom satt de inscannade grå sidorna snett, med varierade vinkel, på boksidorna.

Hur som helst så är Mommsen vad man med fackspråk skulle kalla en s.k. surgubbe. Han utgör ett lysande exempel på att historia brukade handla om att titta på historiens stora män, och lära sig och inspireras av deras handlingar. Intressant nog är de sällan riktigt onda eller goda, utan snarare kapabla eller inte. Och de flesta är kapabla. Stora män, som är intelligenta och framsynta, gärna på båda sidor av stora fältslag. Han använder Rom för att tala om hur en civilisation borde vara, och därför slutar han också med kejsartidens början - mycket praktiskt. Och kvinnor och slavar är självklart inte riktigt människor. Det skrämmande är hur mycket av den här bilden som lever kvar. Inte i forskningen, men i det allmänna historiemedvetandet, populärvetenskapliga böcker och romaner om romarriket. När ska vi släppa idén om Rom som vår civilisations bas, och därmed förebild?

För Mommsen är tydlig på att det bara var Rom som var något att ha. Inga annan civilisationer påverkade eller inspirerade Rom, det var de inte tillräckligt 'högstående för'. Etruskerna var obildade, Kartagerna dekadenta. Varje gång en civilisation eller era höll på att gå mot sitt slut märktes detta på tre tydliga tecken: moraliskt förfall, lyxkonsumtion, och kvinnors ökade inflytande och rättigheter. Om Mommsen levt idag hade han stått med en pappskylt och skrikit 'Repent, the end is near!'. Jag tror vi klarar oss utan honom.